Mitt i Stockholm står sedan något år Jan Håfströms plåtstaty med en Mr Walker på språng. Den är sju meter hög, men smälter ändå in i stadens myller. Ett gammalt djungelordspråk säger att "Det finns tillfällen då Fantomen lämnar djungeln för att gå på stadens gator som en vanlig man". Då förvandlas han till Mr Walker.

Det känns fint att just Fantomen kastar sin skugga över landets huvudstad, bara några kvarter från Utrikesdepartementet. Sambanden är starkare än man kan tro. Han påminner om en förlorad svensk självuppfattning.

När jag växte upp var Fantomen lika närvarande som Pippi Långstrump. Jag tror de skulle gillat varandra, med hans ofta stötande kvinnosyn som möjligt hinder. Fantomen är den klart mest svenska av alla 1900-talets superhjältar — och i inget annat land verkar han ha varit så älskad som här. Jag läste honom under välfärdens bästa årtionden, 1960- och 70-talen. Tidningarna blev hårt slitna. Ingen hade pengar, så vi lånade varandras och staplade dem i skrynkliga pappkassar från ICA.

Jag prövade även serietidningar med andra superhjältar: Spindelmannen, Läderlappen och Stålmannen. Jag minns teckningarna som raffinerade i lyxig färg, men berättelserna som torftiga. Fantomen var något helt annat. Han befann sig i ett rum nära mitt eget. Jag läste hur han skyddade försvarslöst folk mot profitörer och tyranner i den tidigare kolonin Bengalien. Samtidigt hörde jag på radion hur Harald Edelstam räddade människor efter kuppen i Chile, på teve såg jag Olof Palme protestera mot bombningarna i Vietnam och i böcker fann jag bilder på Dag Hammarskjöld i Kongo. De blev hörnstenar i en sammanhängande berättelse; en idealisering av den goda vita mannen på uppdrag i världen. Den formade min uppfattning — eller kanske hjältedröm — om vad det var att vara svensk i en postkolonial förlängning av "den vita mannens börda". Fantomen tillhörde och förstärkte svenskheten.

Det första numret av svenska Fantomen kom 1950. Lagom till hans 65:e år i svensk offentlighet finns nu albumet De tusen farornas man där några av Lee Falks och Sy Barrys dagliga strippar sammanfogats till hela äventyr. Jag har inte läst Fantomen sedan tonåren. Att återse honom var som en tidsresa.

Fantomen klär sig i lycra med kalsongerna utanpå och bor i en dödskallegrotta med den väldresserade vargen Devil. Hans ögon är dolda. "Den som ser Fantomen utan mask dör en kvalfylld död", lyder ordspråket. De flesta tycker att Den vandrande vålnaden är löjlig. Jag tycker han har stil.

Även om Fantomen har en lång amerikansk historia som seriestrip, sedan 1936, har han aldrig adopterats på allvar av Hollywood. Han passar inte riktigt in. Han är visserligen "hård mot de hårda" (gammalt djungelordspråk), men dödar inte sina fiender. Han är stark och skräckinjagande, men en sårbar människa utan övernaturliga egenskaper. Han använder våld, men verkar ogilla militarism.

Fantomens dräkt, namn och uppdrag har gått i arv under 400 år. När en dör tar någon av sönerna över i patriarkal ordning. Familjens öden finns nedtecknade i Dödskallegrottans bibliotek. Ibland läser Fantomen högt för sina vita barn och svarta vänner.

I Beginnings uppmärksammade den postkoloniala teorins förgrundsgestalt Edward Said det betydelsefulla i hur berättelser börjar, markerar sitt ursprung och sätts i rörelse. Han kunde ha använt Fantomens familjekrönikor som exempel.

Den första Fantomens far var skeppspojke på Christofer Columbus skepp när det 1492 ankrade i Karibien. Men upprörd över européernas grymheter hjälpte han en jämnårig urinvånare fly från Haiti i en kanot. Tillsammans nådde de det ännu inte erövrade Nordamerika — ett land utan vita. Redan legendens första äventyr inkapslar Fantomens obrutet ambivalenta förhållande till kolonialismen.

Europas erövring av världen är gestaltens förutsättning. Utan den skulle han inte funnits. Han är invävd i systemet: i rasismen, dominansen och den vita mannens särställning som civilisationens ljusbärare. Men han är samtidigt på flykt från det, in i de stora skogarna tillsammans med djungelfolket bandarerna för att bekämpa orätten.

Är det inte samma slags ambivalens som präglade Sveriges röst i världen under Olof Palmes decennier? Det är inte särskilt svårt att finna dåtidens olösta dilemman i Fantomens äventyr: Var går gränsen mellan solidaritet och dominans? Kan våld och starka manliga ikoner — Fantomen, Che Guevara och Yassir Arafat — vara verktyg för människans frigörelse? När jag var tonåring kom befrielsens lockande röster alltid från djungeln, i Mocambique, Vietnam och El Salvador. De påminde om de talande trummorna i Bengaliens djupa skogar.

I det nya albumet märker jag hur beroende Fantoman är av djungelns närhet, av den gamla koloniala geografin. När hans äventyr förläggs till amerikanska storstäder tappar de all glans och särprägel.

Bengalien blev självständigt 1962, samma år som Algeriet, och Fantomen är nära vän till landets president doktor Luaga som tidigare var läkare i FN:s tjänst. I den nya boken hittar jag ett fint äventyr från 1970 där presidenten i reformistisk anda reser inkognito genom landets fattiga delar för att identifiera förtryck och missförhållanden. Han gör det med Fantomens beskyd. Tillsammans avslöjar och undanröjer de en planerad militärkupp.

Att doktor Luaga har en bakgrund i FN är ingen tillfällighet. Den 21:a Fantomens fru, Diana Palmer-Walker, är chef för organisationens afrikanska och asiatiska byrå för mänskliga rättigheter. Och Djungelpatrullen, som han är hemlig befälhavare för, är ett slags Främlingslegion präglad av FN:s ambition att stå i mänsklighetens tjänst.

Det var enkelt att under de åren föreställa sig Sverige som en upplyst dödskallegrotta och räddningscentral i en farlig värld. På kvällarna följde Fantomen radionyheterna. När något oroande hänt i avlägsna städer var han beredd att rycka ut. Kanske hade han hemliga sambandslinjer med svenska UD.

Men det finns också beröringspunkter med den jag blev, med mina egna blinda fläckar. Även om jag betraktat mig som antirasist, tagit ställning för frihetsrörelser och kritiserat europeisk och amerikansk imperialism så är jag präglad av koloniala världsbilder. Som vit svensk kommer inte min röst från en neutral plats. Fantomen känns bekant. Han bor i mina egna politiska reflexer. Invandringens förvandlingar av Sverige har gjort alla fläckar synliga.

Konstnären Jan Håfström  — han med mr Walker i stockholmstrafiken — har intresserat sig för Fantomens koloniala beröringspunkter. I en stor utställning för några år sed
an drog han paralleller med den ursprungligen kolonialt upplysta men sedan vettlöst demoniska Kurtz i Joseph Conrads roman Mörkrets hjärta. Där studerar berättaren Marlowe en rapport som Kurtz skrivit om hur vita européer "med nödvändighet måste framstå för dem (alltså vildarna) som övernaturliga varelser — vi nalkas dem med något liknande gudomlig status och makt". Är det inte precis så Fantomen uppfattas?

I vissa avseenden är likheten påtaglig. Båda har smält samman med de hemlighetsfulla afrikanska skogarna och skapat egna riken där de bemöts av fruktan och beundran. Fantomen upprätthåller den vita hudfärgens maktmarkör genom att alltid gifta sig med vita kvinnor. Kurtz omger sig med avhuggna människohuvuden på pålar, snart sammanskrumpna till kranier Fantomen bor i en dödskalle och på ena handen bär han en tung klackring, tillverkad av spikarna som korsfäste Jesus, som märker onda män med en outplånlig dödskalle.

Men Kurtz är en hänsynslös elfenbensjägare, just en sådan exploatör Fantomen svurit att bekämpa. Hinnan mellan de förtryckande sammanhangen och de befriande handlingarna är tunn.

Per Wirtén