Michel Foucault: Biopolitikens födelse. Collège de France 1978-79.

Översättning: Sven-Olov Wallenstein och Gunnar Holmbäck.

Tankekraft förlag.

För filosofen Michel Foucault blev vårvintern 1979 ovanligt intensiv. Några månader tidigare hade han besökt Teheran, som befann sig mitt i en oviss revolution, och skrivit flera reportage därifrån i italienska Corriere della sera. Men nu hade situationen övergått i teokratisk terror. Han fick kritik för att ha varit aningslös och var tvungen att förklara sig. Hans många fiender skulle aldrig släppa de överilade formuleringarna.

Varje onsdag höll han samtidigt sina minutiöst förberedda föreläsningar på Collège de France. De hade utvecklats till evenemang med två överfulla salar, i den ena följde man honom via högtalare. Han gjorde entré, klev över studenter som låg eller satt på golven, makade undan bergen av mikrofoner och bandspelare på katedern och började sedan tala i rasande tempo för att hinna med allt.

Tre av föreläsningsserierna finns nu på svenska, med den från 1979 som senast utgiven. De är som ett pågående laboratoriearbete där filosofen letar sig fram, tvingas till omvägar, börjar om och upprepar sig. Ena veckan är han fyndigt klargörande, nästa vecka närsynt prillig. Han är upptagen av en megafråga: att spåra samhällets styrelseformer. Det är underbart att läsa.

I slutet av 1980-talet läste jag allt av honom som fanns på svenska. Jag var inte ensam. Vi var en hel generation. Det var som att upptäcka världen på nytt. Upplevelsen kallades "Foucaulteffekten".

När jag nu för första gången på många år läser honom igen blir effekten återigen stark, men annorlunda. En epok av radikal samhällskritik får sin förklaring: postkolonialism, queerfeminism, prekariatsaktivism och intersektionalitet. I hans undersökningar låg framtiden inkapslad. "Foucaulteffekten" blev bestående. Här ser man den i ett slags backspegel.

De både mest snåriga och briljanta bland föreläsningarna är de från 1976, Samhället måste försvaras, där han bland annat avvisar vänsterns gamla maktanalyser och uppmärksammar rasfilosofins avgörande betydelse. Alexander Solsjenitsyns vittnesmål från Gulag kastar en märkbar skugga. Sista dagen säger Foucault: "I varje form av socialism kan man alltid återfinna den rasistiska beståndsdelen."

Våren 1979 var hans avsikt att granska biopolitikens födelse — statens ambition att lägga människors liv tillrätta — men det blev inte riktigt som han tänkt sig. Han hade börjat gräva i de nyliberala idéerna. Och han kunde inte sluta.

I dag är nyliberalismen uttjatad. Allt verkar sagt. Men 1979 hade Ronald Reagan inte ens inlett sin valkampanj. Frågan var fortfarande oklar. Foucault spanade osäkert över öppen mark. Han talade före alla andra och inget var förutsägbart. Det kan förklara varför det här är det mest intressanta jag läst om det nyliberala samhällsprojektet.

Hans utgångspunkt är oväntad. Nyliberalismen uppfanns inte i USA, men i diskussionerna om det nya Västtysklands styrelseformer på 1940-talet och innebar ingen återgång till klassisk laissez-faire. De tyska nyliberalerna ville inte alls begränsa statens maktutövning, utan i stället aktivera den i en social ingenjörskonst där varje enskild människa skulle skolas in i marknadssamhällets bärande funktioner: entreprenörskap och konkurrens.

Den nyliberala staten utmärks av "permanent intervention" från staten så att "konkurrensens formella struktur kan sättas i spel", förklarade han. 2014 känns det som en självklarhet. Men hur tänkte de som lyssnade, tätt sammanpackade, den där februaridagen i Paris för 36 år sedan, långt innan det nyliberala genombrottet?

Det är rörande att se hur han verkade ogilla rollen som parisisk arenafilosof. Vid ett tillfälle lade han föreläsningarna tidigare på morgonen, så att alla studenter inte skulle hinna vakna i tid. Han längtade efter klubbkulturens närhet. Han hade fem år kvar att leva.

Per Wirtén