;Varje dag förmedlas uppfattningen att Europatanken saboteras av unionens fattiga medlemsländer. De är inte tillräckligt skötsamma. De accepterar inte tillrättavisningar. De är opålitliga. De protesterar.

Men den här berättelsen om sakernas tillstånd skorrar falskt. Ja, värre. Den är dum och dryg. När historien så småningom ska skrivas kommer nejet i den grekiska folkomröstningen antagligen uppfattas tvärtom: som en folklig viljeyttring för Europatankens idé om solidaritet, frivillighet och ömsesidigt beroende. Det är inte EU:s fattiga regioner som med näbbar, klor och sönderrivna naglar nu försöker hindra fortsatt integration — det är de rika.

I sin mest populära pjäs "Vi betalar inte" berättade Dario Fo hur fattiga italienare under oljekrisen 1974 gaddade sig samman för att inte längre betala hela hyran och elräkningen. Pengarna räckte helt enkelt inte. De betalningsstrejkade.

Fyrtio år senare är stridsropet tillbaka. Men den här gången kommer det från helt andra kvarter: från Bayerns mercedestäta storstäder, danska idyller och södra Englands golfbanor. Nu är det Europas välmående befolkningar som vägrar betala. När Europaprojektet, genom euron, nu nått en punkt som ställer krav på gemensam finanspolitik, europeisk beskattningsrätt, övernationell demokrati och omfördelning av resurser och välstånd vill de inte längre vara med. "Vi betalar inte, vi betalar inte", är deras enkla paroll. Det är de privilegierades uppror som blåser över kontinenten. Med vinden följer röster om åternationalisering, rättighetsförakt och nyväckt konservatism.

De enas bakom en vilja att avgränsa sig från de fattiga och förtvivlade som oblygt tränger sig på. Bulgariska långtradarchaufförer, syriska flyktingar och romska tiggare buntas samman till ohanterliga hot mot den egna förträffligheten.

Genom hela eurokrisen har de privilegierades uppror rört sig som ormar i gräset. Sällan uppmärksammade, men alltid närvarande. Olika förslag från Europaparlamentet, EU-kommissionen och utsatta länder om mer gemensamt ansvar för skuldproblemen har envist avvisats. Varje framsynt idé har manglats sönder av den nordeuropeiska vägrarfronten. De institutionella förändringar som ändå beslutats, och ofta varit nödvändiga, har utan undantag presenterats med moraliserande spets mot de "icke-skötsamma" söder om Alperna. I stället för en arena där politiska ideologier brutits har krisen utvecklats till en geopolitisk konfrontation mellan rika och fattiga länder. Konsekvenserna är ödesdigra. Gamla oförätter har väckts till liv. Och det är varken Grekland, Portugal eller Rumänien som bär huvudansvaret.

De privilegierades uppror rullar nu fram i flera sammanhang och på olika nivåer. Det återupplivade motståndet mot den fria rörligheten. Likgiltigheten för kontinentens arbetslösa. Försvaret av gamla ekonomiska doktriner som gynnar de redan förmögna. Oviljan att ta emot flyktingar från Syrien. Den slöa, och felaktiga, kalkylen att de döda kropparna i Medelhavet är ett acceptabelt pris för bevarat välstånd.

Deras uppror gör Europa till en motbjudande kontinent.

Det är sant att den nya högern — nationalistisk, rasistisk och konservativ — har stöd bland många lågutbildade löntagare som lever utsatta liv på marginalen. Men om man för en stund lyfter blicken till ett regionalt perspektiv framträder ett kompletterande mönster. De länder där den främlings- och EU-fientliga högern lämnat störst politiskt avtryck det senaste decenniet — Nederländerna, Danmark och Österrike — förenas av låg arbetslöshet, hög jämlikhet och god ekonomi. Det är i huvudsak medborgarna i norra Europas välfärdstater som gör konservativt uppror mot Europatanken, invandringen och mångkulturen.

Man kan ifrågasätta hur stort inflytande Marine Le Pen, Geert Wilders, Nigel Farage och de andra egentligen haft i sina länder. Men de är infogade i en större konservativ samtidsanda som drar med sig även de stora politiska partierna.

Under helgens krisförhandlingar var det Finlands utrikesminister Alexander Stubb som tog täten för de privilegierades uppror. Med elak härskarton förklarade han att Greklands villkor nu skulle bli "mycket, mycket, mycket" hårdare. Det är den sortens självgod inskränkthet som riskerar att omintetgöra sextio år av mödosam europeisk civilisering.

Psykologen Erich Fromm skrev 1941, i amerikansk landsflykt undan det europeiska barbariet, boken Flykten från frihet. I den förklarade han fascismens och de totalitära ideologiernas lockelse med människans rädsla för frihet. 2015 verkar rädslan återigen spela avgörande politisk roll i Europa. Men den här gången märks ingen längtan bort från egna friheter, däremot en skräck för "de andras" frihet. De privilegierades uppror är en borgerlig narcissism: den egna friheten ska maximeras, samtidigt som "de andra" uppfostras och disciplineras.

Per Wirtén