Den goda läsaren

Regelbundet utbryter stora gräl om författarens ansvar. Politiska avsikter granskas och förkastas. Intervjusvar utlöser twittercykloner. Är litteraturen en frizon där alla hänsyn sätts ur spel?

I sin doktorsavhandling flyttar författaren Elisabeth Hjorth utkrävandet av ansvar till den som befinner sig på bokens andra sida, till läsaren. Hon ställer lika hårda krav på läsaren som kritikern brukar göra på författaren. Det är svårt att inte känna sig träffad. Jag tittar på romanerna jag samlat inför semestern. Varför ska jag läsa, egentligen?

Hur läsare läser är en vanlig fråga bland forskare. Hjorths särprägel är den etiska kopplingen. Frågan är därför inte vad som för det mesta händer när man läser, men vad som bör hända. "Förtvivlade läsningar" är inte en avhandling i litteraturvetenskap, utan i etik, där svensk samtidslitteratur är arbetsmaterialet och läsningens befriande möjligheter själva frågan. Hon använder begreppet "etisk läsning". Och på sidan 102 stryker jag under det sällan använda uttrycket "läsarmakt".

Hennes undersökning har väldiga ambitioner. Jag är inte säker att hon lyckas nå klarhet. Istället blir undersökningen – ansatsen, frågorna, grubblandet – själva poängen. Och det är så jag uppfattar hela boken, som en lång serie sammanhängande frågor jag inte vill vara utan.

När jag för två år sedan läste Elisabeth Hjorths senaste roman "Vid himlens början" blev jag inte bara berörd, utan påmindes också om Birgitta Trotzigs berättelser. Även i avhandlingen finns närhet till hennes förhållningssätt. Förtvivlan och hopp, motstånd och nederlag ligger oskiljaktigt sammantvinnade.

Hjorth använder fyra romaner av Sara Stridsberg, Jonas Hassen Khemiri, Daniel Sjölin och Annika Korpi. Alla fyra har blivit riktmärken för hennes egen författargeneration. De brottas med inlåsningar i essentialistiska identiteter, gemenskaper och synsätt. De letar befrielse från nedhållande maktordningar. Och de förenas av det poeten Hanna Hallgren kallat "det mångkulturella samhällets realism(er)". Hur ska de nedtystade göras röststarka? I Annika Korpis "Hevonen häst" gäller frågan om systrarna Eila Palo och Lady Jenna ska kunna undkomma doktor Rosenstråhles omhändertagande grepp och erkännas som "riktiga" människor.

Vid ett tillfälle skriver Elisabeth Hjorth att läsarens ansvar är att "ta texten någon annanstans". Den ska in i läsaren för att utmana egna identitetsprojekt, och ut i samhället för att underminera orättvisan.

Men vad innebär etisk läsning? I mina anteckningar finner jag efteråt en rad ord: uppfordrande, kravfull, laddad, arbete, läsning uppfattad som en händelse med konsekvenser. En etisk läsning måste vara icke-imperialistisk i betydelsen att inte invadera den andra, romanens gestalter, med spegelbilder av det egna jaget. Och den bör använda dekonstruktionen – det språkliga sönderdelandet där inget accepteras som fast och naturgivet – som metod, eftersom den är rättviseframkallande.

Tilltron till språkets befriande kraft är tydligast i Khemiris "Montecore". Men där noterar Hjorth hur den stöter på motstånd. Vid ett besök på varuhuset märker romanens Jonas hur vakterna följer honom med vakande blickar. Det är hans mörka hudfärg som bestämmer hans plats. Han kan leka med identiteter och språk, men kroppen binder honom. Han kan inte undkomma sitt utseende. Rasande drömmer han om att slå sönder och starta bränder, att bekräfta vithetens föreställningar. Befrielsen kräver mer än en språklig dekonstruktionshandling.

Hjorth återkommer ofta till att en etisk läsning får begäret att ändra riktning. Normalt vill den privilegierade läsaren rycka ut till den förtrycktas hjälp. Men i stället bör man lyssna till deras röster, kroppar och erfarenheter. Begäret ska inte riktas nedåt med välvilja, utan uppåt som ett krävande anrop. Tydligast märks det i Sara Stridsbergs "Drömfakulteten" där den sjuka och döende Valerie Solanas vägrar acceptera författarens, läsarens och kvinnorörelsens välvilja. Solidariteten sträcker sig bortom godheten.

"Förtvivlade läsningar" vilar tungt på tre besvärliga teoretiker: Gayatri Chakravorty Spivak, Emmanuel Levinas och Judith Butler. Men det är ändå de långa teoretiska avsnitten som jag läser med störst glädje. Svåra. Snåriga. Krävande. Javisst. Men roliga. Elisabeth Hjorth har en underbar förmåga att göra dem rörliga, angelägna och igenkännbara. Hon bearbetar den postmoderna vänsterns djupa samhällskritik, dilemman och självbedrägerier. Hon lämnar ingen smärtpunkt i fred. Ibland blir de lite för många, som att hon måste hinna beröra allt, allt, allt: antirasismen, feminismen, posthumanismen, intersektionaliteten och postpolitikens utbredda vanmakt.

Men hennes försök att identifiera en etisk läsning vilar också på två kategoriska utgångspunkter. Hon hävdar att all litteratur är kritisk, eftersom den söker något som saknas. Och att all etik strävar efter rättvisa. Är det så? Nu hamnar hon i gränsdragningar som utmynnar i uteslutningar. Finns det inte romaner som är bekräftande och trygghetsframkallande, och en konservativ etik som slår vakt om hierarkier? Jag kan inte släppa frågan hur etiska läsningar av sådana romaner fungerar. Är de ens möjliga med hennes utgångspunkter?

Elisabeth Hjorths undersökning hämtar kraft i en stark framåtriktad rörelseriktning. Nuet avläses i ljuset av en möjlig framtid. Det innebär risken att bör vill överskugga är. Jag tror inte det är en tillfällighet att uttryckssätten ligger tätt intill teologins. Men ibland känner jag för att ta ett steg tillbaka från hennes flödande rika och rätt påträngande språk. Det händer att det döljer hur komplicerade resonemang ibland landar i rätt självklara slutsatser.

Men hennes etiska läsning handlar inte om att bli en bättre människa. Hon vänder sig bort från dygdeetiken. "Läsandet handlar inte om att träna sig i goda handlingar, utan om att låta självet bli ifrågasatt", skriver hon. Jag gillar viljan att på så vis avlägsna sig från en instrumentell litteratursyn, men ändå behålla sambandet mellan läsning och politisk handling. Lyckas hon? Jag vet inte. Men är "att lyckas" verkligen det viktigaste i en undersökning?

För till sist utmynnar hennes etiska läsning ändå i en, rätt välbekant, "etisk träning" för att få både världen och jaget att öppna sig mot möjlig f&ouml
;rändring. Men en träning filtrerad genom den postmoderna och postkoloniala belysningen av upplysningen. Och därför på spaning efter omvälvningar som inte längre följer förutbestämda ideologiskt lagda banvallar, "politikens tystande rationalitet", utan väljer det osäkra och oförväntade.

Jag uppfattar helt enkelt hennes etiska läsningar som radikaldemokratiska. "Vad etisk läsning här innebär är en kontinuerlig uppmärksamhet på den tystade, den som faller utanför de politiska förbättringarna."

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s