De senaste regniga dagarna har jag, för första gången, sett Greta Garbos talfilmer. Ett svajigt äventyr, från hennes berömda första replik "Gimme a whiskey" i den spektakulärt dåliga Anna Christie till den triumfatoriskt genomförda undergångsrollen som Anna Karenina. Och det är hennes ansiktet allt kretsar kring, som blir hennes räddningslina in i talfilmen. Ansiktet … där all dramatik utspelas i minimala skiftningar: ska hon klara det eller inte? Där det magnifika och det bräckliga är tätt sammantvinnat, där en illa vald men knappt märkbar dragning med överläppen kan få henne att falla som en kapad hiss genom ett djupt schakt.

I sin lilla essä om Garbo (i Mytologier) skrev Roland Barthes att hon tillhör en tid i filmhistorien då en människas ansikte kunde sätta starka känslor i rörelse, som en trolldryck. Han påpekade träffande att hennes ansikte, ja hela hennes uppenbarelse, var "intellektuell". 

Jag tycker Garbos ansikte och Barthes texter har samma drag. De är tillknäppta, enormt vackra, svåra att avkoda och så fort leken spräcker dragen hotar ytan att krackelera med svåra följder; fallet genom det svarta schaktet.

I decennier har människor fascinerats av Garbo androgyna ansikte där det maskulina och feminina aldrig smälter samman men tvinnas i en pardans med oviss utgång. Barthes påpekar hur hon i Drottning Kristina går från ung man till hödragen drottning utan att förändra annat än kläder. Hennes ansikte är båda, till synes utan annan förklädnad än den hon alltid maskerade sig med — det där förtrollande kyligt aristokratiska ansiktet — när strålkastarna slogs på och kameran släppte bromsen. För länge sedan fanns ett svenskt rockband som hette Garbochock, en fin beskrivning av en ännu giltig upplevelse.