Jag är en Ferrantefan

Jag började läsa Elena Ferrantes så kallade Neapelromaner tidigt i våras. Jag blev kidnappad av dem. Det är fyra romaner — varav tre översatts till engelska — om två kvinnor som föds 1945 i Neapels fattiga kvarter och sedan växer upp och åldras med ett väldigt speciellt förhållande till varandra. En del har kallat det för romaner om vänskap. Jag vet inte om det är helt korrekt. De avskyr varandra lika mycket som de tycker om och speglar sig i varandra. De lever helt olika, men änså parallella liv. Men i synnerhet den första romanen handlar om nära vänskap mellan två unga människor. Jag är inte ensam om att läsa Ferrante. Jag hör hennes namn allt oftare och romanerna håller tydligen på att översättas även till svenska. I USA och England glöder en inte obetydlig Ferantefeber.

Det finns mycket man kan säga om Neapelromanerna. Om det tudelade och klassbestämda språket, våldets ständiga skugga, männens hårda dominans och två kvinnors helt olika sätt att försöka befria sig från just fattigdomens, våldets och männens nedhållande makt. Ferrante, som är en pseudonym, har en förmåga att med yttersta medvetenhet exploatera den klassiska, och populära, romanens alla berättartricks utan att tappa skärpan och koncentrationen. Varje del avslutas till exempel med otroliga cliffhangers. Jag undrar om hon är en författare som lärt sig även av modern tevedramatik. I september kommer fjärde delen äntligen på engelska.  Jag kan inte vänta.

Men senaste veckan har jag även läst en av hennes tidigare romaner, den betydligt mindre The Days of Abandonment som jag tror var hennes stora genombrott för 13 år sedan. Och om Neapelböckerna är totalt gripande, så är den här ett mästerverk. En hel del situationer och miljöer känns igen från tredje delen av Neapelserien, men här mer koncentrerat, mer tillskruvat och obevekligt. En kvinna,  hemmafru med två barn, blir övergiven av sin man och glider sedan ut i ett borderlinetillstånd skildrat med sådan osentimental ton att det blir jobbigt att läsa. Den skulle kunna omvandlas till en rasande klaustrofobisk film. Och värst av allt är frånvaron av existentiell eller politisk katharsis. Berättelsen om Olga blir oförlöst. Den slutar inte som dramaturgin säger att den borde. Det är därför den tar steget från fantastisk till ett litet mästerverk.

Som lämpligt soundtrack till Neapelromanerna föreslår jag den neapoletanska sångaren Roberto Murolo. Han finns på Spotify. Det är pinsamt att jag inte kände till honom förrän nu i sommar. Han är en av Europas största sångare, ever. Nu är jag fast hos både Ferrante och Murolo.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s