Mitt förhållande till böcker är romantiskt. Boken i sig, avsett vad som står i den, tycker jag omges av en aura: omslaget, bokryggen, papprets kvalitet, bokstäverna, innehållsförteckningen. Som barn kunde jag känna bokens doft. Antingen har moderna böcker blivit doftlösa, eller också har mitt luktsinne trubbats av med åldern. Men minnet av hur böcker, och bibliotek, kan dofta dröjer sig kvar. I mitt arbetsrum känner jag mig omsluten av böcker. De ger mig en känsla av tillhörighet och sammanhang. De är invävda i mitt livs historia. Jag minns när jag läste dem. En del har betytt mycket, andra inget alls. Jag kan dra med fingrarna över bokryggarna. Ta fram dem. Känna suget att läsa om dem, men också den fjärilslätta känslan av besvikelse att inte ha tid.

De böcker jag har i min i-pad saknar pappersböckernas betydelse. Det är som att de inte finns. Böcker behöver sin faktiska vikt. Lätthet gör mig misstänksam.

Det är lätt att övermannas av sina böcker. Det får inte ske. Jag rensar hela tiden ut. Nya bokhyllor får inte plats i vårt radhus. I synnerhet bland romanerna är disciplinen hård. Om en ny bok ska sparas, måste en gammal kastas. Jag tänker att bokhyllan på så vis långsamt uppnår högre koncentration, som när man kokar samman en sås.

Men ibland blir valen svåra. Just nu står jag inför ett sådant. Snart har jag (äntligen) läst ut Uwe Tellkamps väldiga roman Tornet. Nästan tusen mäktiga sidor om några människor i Dresden på 1980-talet, innan systemet föll samman. Jag har läst den i omgångar under sommaren. Han kallar det en roman om ett sjunket land. Den är lika stillastående som DDR verkar ha varit. Just därför också, med sina vardagliga detaljer, så intressant. Jag vet inte vad jag egentligen tycker om den: stendöd eller värdefull? Ocj den är så satans fet. Ska den in i bokhyllan är priset högt i form av kastade böcker. Platsar den eller inte?

I somras besökte vi Dresden några dagar under längre resa genom Tyskland. Staden var resans mest oväntade överraskning. Trevlig och avspänd. Men också fascinerande med sina olika lager av stadsplaneringsideal. De delar som byggdes under DDR-åren, och som påminner en del om stadsdelar som Skärholmen (men enormt mycket större) har renoverats och (i flera fall) blivit suveränt finaoch uppenbarligen populära.

När jag läst Tornet har jag därför suttit med en stadskarta. Verklighetens Dresden talar till romanens fördel.