Nu ska jag försöka skärpa mig och komma igång med bloggandet igen. Jag har ägnat hela sommaren åt att skriva en rätt lång artikel om den reaktionära danska prästen Søren Krarup. Han är en av den nya nationalistiska högerns få intellektuella och har hamrat fram sin kontrarevolutionära konservatism sedan 1960-talets början och varit inspiratör för Danskt folkeparti. Han satt i Folketinget hela 00-talet för Kjersgaards parti. Han är länken som förenar den nya, mer eller mindre rasistiska, högern med den hårda konservatismens idéhistoria ända tillbaka till den franska revolutionens motståndare. Han för vidare avskyn mot mänskliga rättigheter, mot humanismen och mot alla idéer om människans självförverkligande och frigörelse. Jag var först lite skeptisk att ägna så mycket tid åt honom, men det blev mer och mer intressant. Texten kommer publiceras av Arenagruppen som en rapport. Søren Krarup — konservatismens tredje våg.

I går var sista avsnittet av teveserien "Aarons nya land" om judarnas historia i Sverige. Jag har sett alla fyra avsnitten med stort intresse. De är enkla, men kanske just därför berörande. Det är pinsamt hur lite jag visste, trots att jag vet att den judiska erfarenheten är så viktig att förstå om man argumenterar för olika kosmopolitiska och antirasistiska värderingar. Den finns på UR:s hemsida.

I avsnittet från Norrköping hade någon nyligen kastat en sten genom synagogans fönster. I Malmö, i sista avsnittet, går programledaren på gatan med kippa, plötsligt hör man en röst som ropar "Free Palestine". Den äldre malmöbo som intervjuas påpekar enkelt att man inte längre kan ha kippa på gatan. Själv har han övergått till att bära keps. Programmet fångar i två enkla, till synes oansenliga, incidenter samma rasistiska förakt som drabbar kvinnor med slöja.

Man ska ha en sak klar för sig. Om Sverigedemokraterna ingick i en regering skulle den här typen av teveprogram inte kunna göras. Søren Krarups samhällssyn, som SD i stort sett delar, utesluter alla idéer om minoriteters rättigheter.