De återhållsamma garderade recensionerna av Cilla Naumanns Bära barnet hem förvånade mig. Kanske ett teckan på att den milt skrivna romanen letar sig fram genom minerad mark. Jag minns att någon skrev att den försöker rädda "modern" undan alla populära angrepp. Verkligen? Jag uppfattar den som en helt annan undersökning och möjligen räddning, nämligen av att mödra utan att vara biologisk mor — men också av att vara ett bortlämnat barn. Jag gillar den utan gardering.

Dels är det en jagberättelse om att hämta ett nyadopterat barn i Colombia. Och tjugo år senare åka tillbaka när sonen vill träffa sin biologiska familj. Men den berättelse som fångar mig är den om barnskötaren Ana hos den borgerliga familjen i Bogotá.Hennes arbetsdag skildras noga.Men också hur hon blir mer "mamma" till barnen än den "riktiga mamman". Ja, vem är egentligen förälder? I hemlighet ammar hon familjens yngsta son. Stolthet och skam ligger tätt.

De båda berättelserna är var för sig inte alls märkvärdiga. Men tillsammans sätter de saker i svängning. Frågor, upptäckter, undran. Det är sällan jag verkligen ser det lästa framför mig som här, kanske för att Naumanns språk känns osynligt som ett nuputsat fönster.