Jag har inga tvärsäkra omdömen om Jeremy Corbyns framtid. Hela det politiska Europa är så instabilt att vad som helst kan hända, även med Labour och Corbyn. Hans belackare verkar inte förstå den mäktiga backlash mot den liberala epoken (typ 25 år lång) som verkar bestämma det mesta just nu. Den riktar sig mot både epokens framsteg (rättighetsrevolutionen) och dess stora misslyckanden: den ekonomiska politiken och EU-politiken (den senare kan förklaras av att nästan inga liberaler fanns med när Europapolitiken rullade loss efter kriget och nu bevisat att de inte förstår sig på den när de tror att den bara handlar om marknader och inte alls om solidaritet och social utjämning).

I lördags strax innan Corbyns seger kungjordes åkte jag tunnelbana genom London. Det var trångt i vagnen. Bredvid mig stod en luggsliten man i 70-årsåldern med Corbynpins på jackan. Jag kunde låta bli att börja prata med honom. Hur skulle det gå? Han var lite flugig och surrig — som en karikatyr på Labours äldre vänster. Han "kände" förstås Corbyn sedan många år och försäkrade att han klädde sig "som du och jag". Jag tittade på mina kläder och tyckte nog att det lät som en oavsiktlig förolämpning, mot mig.

Jag drev ut och in hur hans monologiska surr. Hur många såna farbröder har jag inte mött? Men så sade han något som fångade mig. Han sade det emfatiskt och flera gånger. "Corbyn åker tunnelbana. Han åker faktiskt tunnelbana. Ja, han kan vara i den här vagnen. Just nu. Precis i den här vagnen."

Jag tror den äldre mannen träffade en viktig förklaring tull Corbyns popularitet, och varför även jag spontant känner sympati. Han är inte född med slips. Han åker inte limousin. Han kan prata med vanliga löntagare. Han representerar en möjlig god sida av den hårda, och inte ofarliga, antiliberala backlashen. Jag tror det är med den som lins man måste betrakta och försöka ta ställning till de omvälvningar som verkar vänta.