Konsten att odla sin stökighet

Rickard Jonsson: Värst i klassen. Berättelser om stökiga pojkar i innerstad och förort.

(Ordfront).

Under det senaste året har jag deltagit i en statlig jämställdhetsutredning. Där har avsnittet om skolan framkallat diskussioner. Hur ska en feministisk jämställdhetspolitik förhålla sig till att pojkars skolresultat halkar efter? Några förklarar fenomenet med biologi och senare mognad, andra med att maskulinitetsideal — det vill säga hur man ska uppträda för att bli en "riktig" man — gynnar en antipluggkultur. Problemet har tagit växande plats i media, skolpolitik och samhällsdebatt.

I en ny bok noterar Rickard Jonsson att begreppet antipluggkultur börjat leva ett helt eget liv. Det har tagit språnget från en möjlig förklaring till att forma verkligheten. Stökiga pojkar med dåliga betyg har utvecklats till en schablonberättelse med makt.

Intressant, eller hur? Men hans korta och koncentrerade studie glider ut i ännu större frågeställningar. Den blir därmed inte bara angelägen för lärare — utan för alla som undrar över samhällets mer finstilta, men ändå stenhårda, gränsdragningar.

Rickard Jonsson är barn- och ungdomsforskare som intresserar sig för de överlappande zoner där kön, klass och hudfärg gör oss till de vi blir. Hans doktorsavhandling Blatte betyder kompis blev både läst och uppmärksammad för åtta år sedan. Den här gången har han följt två gymnasieklasser under sex månader. Den ena är en statusstark skola i Stockholms innerstad. Den andra i en förort som underförstått präglas av låga inkomster och många invandrade.

Han är inte intresserad av hur det egentligen förhåller sig med killarnas dåliga skolresultat. I stället undersöker han hur vi talar om dem. Inte i första hand i debatten, men på plats i klassrummen, mellan eleverna. Han svingar sig med beundransvärd lätthet mellan deras vardagliga surr och sofistikerade forskningsteorier.

Den stökiga killen är en gammal schablon som fått nya betydelser. Nu kallas han förorts- eller invandrarkillen. Under en diskussion funderar en tjej varför hennes förra skola var så lugn och fridfull: " … där var bara en typ av människor i den skolan. Vi hade en invandrare i årskursen!"

De som släpps in i svenskheten utmärks av skötsamhet. De rasifierade av stök, bråk och brist på ambition. Så framträder schablonberättelsens enkla poler. Men Jonsson visar hur komplicerade de egentligen är. Han öppnar dörren till ett maktspel av blickat, ord och handlingar som vi alla deltar i, men som blivit så motsägelsefulla, böjliga och föränderliga att ingen riktigt kan förklara dem.

Han rör sig ut i gränsdragningarnas kapillärer och berör det vardagliga pratets skillnadsskapande nyanser. Han lyssnar sig in mot den svenska paradoxens innersta rum. Där antirasismen och mångkulturen har blivit norm och ingen vill uppfattas som rasist. Samtidigt som de rasdiskriminerande och segregerande strukturerna verkar sällsynt starka i just Sverige. Det gäller därför att tala med största möjliga försiktighet. Det som inte får sägas, men alla ändå talar om, måste maskeras och antydas. Intresset för stökiga killar kan fungera som en sådan maskering.

Jonssons utgångspunkt är att vi inte skapar schablonberättelserna, men att de redan finns på plats och sedan skapar oss. I ett underbart avsnitt visar han hur några killar med så kallad invandrarbakgrund parodierar, leker med och samtidigt tillägnar sig stereotyperna. Så här kan det låta:

"Mohammed: Käften!

Gorgis: Hörru du är pakistanier, du har ingen talan i det här landet! Tyvärr (standardsvenska) "du kan vandra tillbaks till ditt fula hemland där ni avgudar kossorna som ska kissa på era fötter. Å dig och dina fötter." (skratt)

Muhammed: Hörru, lyssna här, läs.

Gorgis: Jalla, vadå varför är Sverige? Är det bra eller dåligt?"

Vi tillgriper helt enkelt de givna typgestalterna på olika sätt beroende på vilka vi är, för att skapa mening och identitet — både personlig och gemensam.

Han upptäcker också ett sällan uppmärksammat fenomen: hur det fria skolvalet skapat nervositet i borgerlighetens tidigare skyddade skolor. Klasserna har blivit "mångkulturella", som en elev säger. Alla är inte glada. Replikerna andas ambivalens.

Men jag undrar hur Rickard Jonsson trots all sin uppmärksamhet på nedhållande schablonberättelser ändå kan missa en av de starkaste: den om motsatsparet förort och innerstad, som hans bok bygger på. Ja, han inte bara missar. Han förstärker den. Se flesta elever väljer inte innerstadsskolor, som man kan tro av hans bok. Flykten från vissa förortsskolor går i allmänhet till andra förorter. Jonsson reproducerar nu schablonberättelsen om förorten som en homogen problemplats alla vill bort från. Men förorterna är i själva verket socialt spräckliga. I hans bok förvandlas verklighetens förorter till "förorten".

Om han i stället hade undersökt skolor i två olika förorter med motsatt status hade de, redan i den här boken, komplicerade språkspelen och gränsmarkeringarna förmodligen  blivit ännu svårare att avkoda och förstå. Den omärkliga maktutövning som skapar gränser mellan ett "vi" och ett "de andra", som han kallar "skillnadsskapande tal", är en allomfattande härva — och den är våra liv.

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s