Gören Sonnevi skriver inte lika rogivande som Tomas Tranströmer. I stället mer oroande och laddat. Därför mer elektrifierande. För någon dag sedan läste jag första dikten i gamla Språk; Verkty; Eld. Den fick min puls att öka och rummet att gunga. Han tänkte på dåtidens krig, kanske Kambodja, men orden landar nu med samma kraft i epoken efter den arabiska våren och den syriska tragedin (orsakad av Bashar al-Assad, hans personliga skuld kan aldrig förlåtas).

"Ännu / efter tre år / är samma splittring / lika verklig / Folkets enhet / finns nu inte längre / ens i fantasierna / Minnet finns, av den / möjliga enheten / Och skräcken, detta / att vara helt utlämnad / att inte ha någonting

Mumierna / hämtade människa efter människa"

Och några sidor längre fram fortsätter han:

"Fascismens människor, mumierna / lever utanför / sina gravar  Deras livs död / omvärver alla människor / snart lindade alla / men är / inte mumier

Några arbetar / dag, natt / under jorden och / nattens lindor / Där finns / livet, det / enda livet / Vi bör ge det vårt stöd / hur det än / ser ut  Det / skapar självt / sina egna / vapen —

Och enheten / i sina egna händer"

Gå till bibblan, låna Sonnevi och ta med något av Elsa Grave samtidigt. Där finns igenkänning, historiens närvaro, de långa ropen över decennierna och trotset att söka motståndet. Det behövs nu. Inte bara i Syrien, utan även i Sverige.

Och var glada att en liten grupp flyktingar lyckades ta sig till Sverige med gummibåt. Mer sånt. Mer flyktingsmuggling. Mer omsorg om människor.