Under senhösten har det pågått en stillsam diskussion om huruvida Moderna museet bör köpa in Lars Vilks Rondellhundar till sina samlingar. Själva teckningarna är ointressanta som konst i ordets mer traditionella mening, sägs det och det är obestridligt sant. Men det är inte hundar på papper som Vilks själv uppfattar som konstverket om jag inte missuppfattat honom, utan det som hände sedan, själva den process där olika aktörer och röster i samhället grep in och förde i väg hundarna på en resa med förfärliga konsekvenser. Allt sammans har Vilks dokumenterat. Jag anser nog att det är rätt självklart att Moderna museet bör köpa in hela den dokumentationen — om nu Vilks vill sälja den — så att den bevaras för eftervärlden. Man kan tycka vad man vill — själv har jag inga problem med hundarna men däremot med Vilks egen roll — men hans verk har spelat roll och satt igång ändlösa diskussioner. Det tillhör svensk konsthistoria. Att Moderna köper in det innebär inte att de måste visa det nu, men kanske om några år när världen blivit en aning bättre och ingen riskerar att mördas för några teckningar. Då tror jag dessutom verket kommer säga en hel del om vår tid: om islamofobin, hatet, jihadismen, de globala sambanden, symbolernas makt och där emellan en allmänt sridd vilja till eftertanke och tolerans.