I dag har statsvetaren Göran von Sydow en viktig och läsvärd artikel på DN kultur om läget i Europa. I en tid när även förnuftiga skribenter plötsligt, lite vilset, börjat tala om att nationalstaten fortfarande har betydelse noterar von Sydow att integrationen i EU gått så långt att man nu befinner sig mitt i språnget från nationalstater till medlemsstater. Förhoppningsvis kan det innebära att nation och stat äntligen inlett sin skilsmässa. Den framkallas av både EU-integrationen och invandringen. Precis som kyrkan skilts från staten är det hög tid att nationen och staten upprättar ett nytt och annorlunda kontrakt med varandra. Det är alltså inte nationalstaten som har någon framtid länge — men säkert medlemsstaten.

Men huvudpoängen i von Sydows artikel är en annan. Genom de olika kriserna — euron, flyktingarna och terrorhotet — har EU hamnat i ett tillspetsat läge. Unionen måste nu välja väg: antingen federalism eller sönderfall. Status quo är inte längre möjligt. Det innebär att Europa för första gången måste bestämma vart man vill att EU slutligen ska landa. Sedan Romfördraget 1957 har själva integrationsprocessen haft egenvärde.  Målet var själva rörelsen. Nu är stunden inne — eftersom integrationen nått så långt — när det är dags att bli mer specifik: vad vill vi egentligen med unionen?

Under hösten har jag börjat skriva en bok om drömmen om ett Europas förenta stater. Min utgångspunkt är exakt det tillspetsade läge von Sydow preciserar.

Just nu ser det ut att luta mot sönderfall och åternationalisering. Men utgången är oklar. Min analys är enkel. Två krafter drar nu åt var sitt håll. Politiken, ideologierna, opinionerna och tidsandan verkar föredra åternationalisering. Men verkligheten (de reella förhållanden vi lever i) och de europeiska institutionerna (som euron och den fria rörligheten) talar för en starkare politisk union; en federal och demokratisk. Samtidigt som bristen på solidaritet pekar mot sönderfall läggs förslag som går i rakt motsatt riktning: att medlemsstaterna förlorar egen kontroll över yttre gränser, solidariskt utspridning av asylsökande vid krislägen, stabilitetspaktens krav på medlemsstaternas budgetar. Och det är inte omöjligt att Jean-Claude Juncker kan förvåna som kommissionens ordförande. Han tillhör trots allt Delors-traditionen. Vad som helst kan hända. Men de beslut som fattas de närmaste tre åren kommer bli avgörande. Dags att ta ställning med andra ord. Federalism eller åternationalisering?