Årets mest anmärkningsvärda i partipolitiken är knappast regeringspartiernas tillbakagång i opinionsmärningarna. Den förefaller normal. Minns läget för den borgerliga regeringen efter sitt första år, det var som fritt fall genom ett hisschakt. Nej, det är två andra fenomen som är uppseendeväckande. Naturligtvis SD:s explosiva popularitet. Men också att M fortsätter ha så starkt stöd. De har ju inte sjunkit tillbaka alls sedan valet. Jag trodde de skulle hamna i svår baksmälla. Jag hade fel. Men det här betyder att den konservativa högern i dag har ett antagligen starkare stöd än någonsin sedan demokratins genombrott — nästan 45 procent. Plussa sedan på KD och det ytterkantspartiet C ….

SD:s stöd är allvarligt. 20 procent av landets befolkning sätter sitt hopp till ett parti som helt saknar demokratisk trovärdighet och har sin historia i nazismen. Jag har fortfarande inte sett någon bättre förklaring än att deras popularitet avspeglar en djup avsky mot invandring och de som invandrat — det vill säga mot en stor del av Sverige. SD är ett slags svenskt självhat.

För min personliga del innebär stödet en stor förlust av tillit. Jag kan inte längre lita på det här landet och de som bor här. Det är en existentiell och samhällspolitisk förlust som jag uppriktigt sörjer. Den kommer aldrig kunna repareras. En stor del av Sveriges invånare sluter inte längre upp bakom de grundvärderingar — demokrati, rättvisa, jämlikhet och välfärd — som sedan Per Albins folkhemstal samlat landet (ja, jag vet att det där var en idealisering, men ändå inte helt osann). SD representerar inte bara ett nyliberalt systemskifte eller annat jag ogillar utan något mycket mer djupgående.

Sverige har inte blivit ett nytt Danmark. Läget påminner mycket mer om det franska.