Strax före jul träffade jag min förläggare MK för att prata om boken jag börjat skriva. Jag fick jämnåriga George Saunders novellsamling Tionde december av honom. Han mumlade något om att det var en författarnas författare — förlagens kodord för fin hyllvärmare. Efter att ha firat nyår i Paris sänktes jag av influensan, men började läsa Saunders och återfick förlorad energi. Vilken författare.

Alltså, först blev jag lite förbryllad. Novellerna spretade åt olika stilmässiga håll. Men efter hand insåg jag att det var poängen. Han behärskar allt till fulländning. De olika stilgreppen erbjuder helt enkelt olika vägar att bearbeta samma frågor på olika vis.Jag är dödstrött på gamla amerikanska herrar i tweed som skrev bortglömda romaner på 1960-talet, typ Richard Yates och John Williams. Jag lovar Saunders är nåt helt annat. Han är modern, nej han är post modern i ordets verkliga betydelse.

Hans två återkommande frågor? För det första klassamhällets nya extrema ojämlikheter. För det andra konflikten mellan individuell frihetsideologi och samhällets repressiva regelstyrning (det nyliberala projektets ohållbara självmotsägelse). Han vänder och vrider. I enstaka fall kyligt, ibland med stor humor men ofta berörande smärtsamt. 

I "Semplicaflickorna", den längsta novellen (nästan som en miniroman), där en pappa skriver dagbok smälter allt samman: den lilla arbetarfamiljens drömmar, deras gränslöst ojämlika lokalsamhälle och de globala orättvisorna (med ett genialt sci-fi-inslag som kullkastar all enkel realism). Den gör så ont att läsa att det svider. Att den publicerades 2013 innebar att den skrevs i skuggan av Occupy Wall Street och det geniala slagordet om de en procenten. Det märks. "Semplicaflickorna" är den perfekta novellen för 2010-talet.

George Saunders är inte fin. Han är rå.