Bowie

Även om jag anser att Scary Monsters är Bowies bästa album så var det Low från 1977 som satte djupast spår. Jag minns fortfarande ögonblicket när jag första gången hörde öppningslåten "Warszaw" på radio. De långa tonerna som hängde kvar i evighet. De expanderade min inre värld, det där räddande rum jag alltid haft innanför de rum som kallas verklighetens. Low var en hemlig spång mellan alla dessa rum. Att den spelades in i Berlinmurens skugga är ingen tillfällighet. Det är så jag minns 1970-talets Europa: grått ljus, dova klanger. 

David Bowies tid var 1970-talet — tio långa år. Men betydelsen blev enorm. I dag kommer det sägas många vackra ord om honom. Men då var han en vattendelare. En artist som polariserade. Han ifrågasatte idén, som då var extremt stark, om att varje människa hade ett inre äkta jag man behövde finna för att må bra. Bowie erbjöd i stället den föränderliga ytan som det egentliga jaget. Jaget var performativt. Vi kunde iscensätta oss. Äktheten var alltid förfalskad. Bowie var postmodern. När jag arbetade på rocktidningen Schlagers redaktion mellan 1983 och 85 fanns Bruce Springsteen och David Bowie som två motpoler. Det var en fråga om hur man uppfattade rock, alltså ren estetik. Men också en djupare fråga om politik och existens. Springsteen representerade tilltro till det autentiska. Bowie till det icke-autentiska. 

I Bowies spår blev det enkelt att förstå den postmoderna vänstern: det queera, kosmopolitiska och intersektionella. Low förändrade inte mitt liv, men den öppnade en annan möjlighet att tänka och känna som jag så småningom valde.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s