Efter avslöjandet av sexövergreppen i Kungsträdgärden har föreställningar om "svensk kultur" och "svenska normer" fått nytt politiskt liv. Det är llla.

I gårdagens riksdagsdebatt talade Jan Björklund om "svenska normer" och att det är dom som ska gälla. Han menade jämställdhet och respekt för unga kvinnors kroppar. Men det är ju inga specifikt svenska normer. Däremot har det blivit dominerande normer i Sverige. Det är en jävla  skillnad. Kvinnors rättigheter är en internationell och invandrad frihetsidé. Den är inte uppfunnen i Sverige men fck styrka — importerad via böcker och politisk kamp — genom kvinnorörelsen. På 1960-talet drevs lrav på jämställdhet av en liten men övertygad minoritet. De hånades av den stora majoriteten. De flesta manliga journalister, opinionsbildare och politiker var fientliga.Tage Erlander var ett slags svenskhetssymbol men sannerligen ingen jämställdhetsivrare. Jämställdheten sprang inte upp ur någon folksjäl. Den fick sitt genombrott genom att gamla själsliga föreställningar nedkämpades med hårda metoder. Det är självklart men måste tydligen påpekas igen.

Jan Björklund försvenskade ett internationellt idéarv. Det innebär en nationalisering  och etnifiering av politiken. Han löper utan eftertanke med samtidens nationalistiska vindar.

I samma debatt påstod Jimmie Åkesson att övergreppen var en kulturfråga. Försvar för jämställdhet (som SD i ajälva verket är motståndare till) är ett försvar av svenskheten. Men det innebär rimligen att även andra vanliga fenomen måste tolkas och försvaras på samma vis. Våldtäkter, våld i nära relationer och mäns näthat är vanliga i Sverige. Jag antar att de också är kulturfrågor.

Norm och kultur är inte samma sak. Våldtäkter strider mot rådande normer och lagar i Sverige. Men de kan med Jimmie Åkessons kulturalism ändå uppfattas som rester av ursvensk kultur som gör motstånd mot de rådande pk-normerna. Ungefär som att hans etnonationalism befinner sig i ett slags frihetskamp mot dominerande normer. Antirasismen har ju utvecklats till en norm i Sverige — men absolut inte en specifikt svensk norm.

Efter 20 år av intensiv debatt kring rasismens idéer, språk och strukturer kan man ställa krav på Jan Björklund och andra med tvärsäkra åsikter i svåra frågor. Skärp er. Av Jimmie Åkesson kan man däremot inte begära nånting. Han förstår ordens innebörd alltför väl.