I förra årets senaste Arena finns en fantastiskt intressant (och uppmuntrande) artikel om Podemos, partiledaren Pablo Iglesias och deras radikala populism av Jonas Elvander.

Podemos är något så sällsynt som ett intellektuellt förankrat och genomtänkt vänsterparti. Berättelsen om deras anknytning till de båda postmarxististerna Ernesto Laclaus och Chantal Mouffes analyser har skrivits många gånger. Men Elvander gör det bättre  än de andra jag sett.

Mouffe och Laclau var tidiga med att fundera över hur nya sociala rörelser  och det som pejorativt och förenklat kallas identitestpolitik utmanat och ifrågasatt den gamla vänstern. De förkastade marxismens ekonomism. Så här skriver Elvander: "I motsats till många traditionella marxister och postmarxister tar Laclau och Mouffe avstånd från "ekonomismen", det vill säga tanken att de ekonomiska förhållandena i grunden är bestämmande för hur olika identiteter och konflikter tar sig uttryck. I en allt mer komplex kapitalism går det enligt dem inte att förklara alla fenomen utifrån ett renodlat ekonomiskt perspektiv. I stället tar de sin utgångspunkt i det sociala." För dem blev politiken det centrala: idéerna, förklaringarna, orden, offentligheten, projekten.

Ernesto Laclau återvände till populismens radikala ursprung för att hitta ett nytt ramverk för vänsterpolitik. Podemos har på den punkten följt honom. Det är inte ett socialistiskt, men ett populistiskt parti. De beskriver inte motsättningarna som mellan höger och vänster utan i första hand mellan folket och "la casta". (I det här sammanhanget är jag partisk. Elvander skriver generöst om min gamla bok Populisterna). Men Laclau definierar inte "folket" etniskt, som den nationella högern gör, utan anknyter till den ursprungliga amerikanska populismen från 1880-talet men i mer sofistikerad form.

Elvander: "Folket uppstår som politisk kategori när de socialt lägre stående delarna av samhället börjar identifiera sig med samhällsgemenskapen som helhet, det vill säga när en serie partikulära krav antar en universell identitet. Men jag vill då tillägga att det också krävs att deras anspråk på jämnlikhet och rättigheter erkänns av medelklassen i en ömsesidig process. Det är först då folket kan uppstå som politiskt subjekt i konflikt med eliten eller de en procenten eller vad det nu kan vara man pekar ut.

Det som intresserade mig mest i Elvanders artikel var Iglesias kritik av "den kosnervativa vänstern". Den som håller fast vid ekonomismen, som talar med begrepp ingen längre riktigt förstår och bara alienerar den från befolkningen. Jag tänker då i första hand inte på den hyperakademiska vänstern, som i varje fall inte har politiskt inflytande, utan den vokabulär vänsterpolitiker har: socialism, arbetarklass, maktordning. Iglesias: "Det är vad fienden väntar sig att vi ska göra: använda ord ingen förstår, förbli en minoritet, falla tillbaka på våra traditionella symboler. Och de vet att så länge vi gör det utgör vi inget hot mot dem". 

Dt är träffande. Men jag anser att vänster fortfarande kan fungera som en öppen kategori med plats för en massa idétraditioner, politiska projekt och sätt att tala. Jag uppfattar socialismen och marxismen som det verkliga hindret. Det är döda språk. Problemet är också att socialister och marxister av olika slag i decennier försökt, och tyvärr lyckats, att skaffa monopol över vänsterbegreppet och därmed slutit och låst det. Den "konservativa vänstern" har fortfarande inte gett upp de försöken. Jag tror det var därför Arena under några år blev så kontroversiell inom vänstern och som en kritiker skrev: gjorde att hon fick ont i magen. Arena försökte just öppna upp kategorin vänster. Det uppfattade jag som ett magasinets viktigaste uppdrag. Det är f ö ingen tillfällighet att vi redan i ett de första numren i början av 1990-talet publicerade en lång artikel av Chantal Mouffe.

Finns det något Podemos i Sverige? Ja, det skulle vara FI, men som fortfarande känns svajigt och oklart. Men där finns, utifrån feministisk grund, spår av samma impulser.

Läs och spara Jonas Elvanders artikel. Den finns här. Den är bra hjälp när man funderar över 1. Socialdemokraternas identifikation med det bestående och 2. V:s oförmåga att växa trots ett gynnsamt läge.