För en tid sedan skrev statsvetaren Peter Esaiasson på DN debatt uppmärksammat om den "generösa" flykting- och migrationspolitiken som ett elitens projekt, där de stängde folkopinionen ute och att det blev ett demokratiskt problem. Jag har inte hunnit kommentera hans inlägg och inte heller vetat riktigt hur man ska tackla hans påståenden. I någon mening har han ju rätt. Sedan några år har ju de demokratiska partierna varit rätt överens om att respektera asylrätten, öppna landet för invandring, betrakta rasdiskriminering som ett existerande problem och bejaka den mångkulturella verkligheten.

Men Esaiasson hoppar över hur det blev så. Han historicerar inte. Om man gör det upptäcker man en annan berättelse där Moderaternas och Socialdemokraternas omsvängning i de här frågorna, för ungefär åtta år sedan, kan uppfattas på rakt motsatt sätt: som exempel på hur bra demokratin kan fungera.

Den "generösa" politiken har inte alltid förenat partierna. Den är resultat av ett långt och envist opinionsarbete från vanliga medborgare, aktivister, kyrkor och människorättsorganisationer. Verkligheten är enormt mycket mer komplicerad än i Esaiassons statsvetarvärld av boxar, pilar och flödesscheman.

Jag tror att kyrkornas Påskupprop 2005 var en avgörande vändpunkt med sina krav påöppnare flyktingpolitik. En av de största namninsmalingarna i landets historia. Jag tillhör de som med artiklar drivit den här opinionsbildningen, ungefär sedan dess. Och jag minns att insamlingen skedde utan särskilt stor uppmärksamhet från medierna. De två stora partierna ogillade den. Samtidigt pågick också kampen om de apatiska flyktingbarnen dår S och M gjorde allt för att misstänkliggöra de rörelser och enskilda som jobbade med frågan, lögnerna från "eliten" låg som regn över landskapet.Och hela tiden ägnade sig människor åt att gömma utvisningshotade.  Men under de där månaderna hände något viktigt i svensk debatt. 

Sedan har aktivister, journalister, organisationer och skribenter engagerat sig i en rad liknande frågor: döden i Medelhavet, papperslösas rättigheter, enskilda flyktingöden, Reva, rasdiskriminerande symboler och strukturer. I många fall, som papperslösas sociala rättigheter, har kraven mött benhårt motstånd från regeringarna, i synnerhet M + S. Göran persson surrade om "social turism" inför den fria rörligheten, Görna Johansson och Ilmar Reepalu gjorde regelbundna underliga utspel — den senare uppfattades av många aktivister som totalt tondöv inför invandrades situation.

Men trycker nerifrån upphörde aldrig. Vi gav inte upp. Vad som egentligen gjorde att M och S till sist kastade in handduken och ändrade sig är värd en bra historikers undersökning. 

Jag tror det finns många enskilda orsaker. Trycket från debatten är inte oväsentlig. Många enskilda unga från FP och MP har varit väldigt aktiva i den, både med ord och praktisk handling. Två partiledare tror jag spelade avgörande betydelse: Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. Båda var moderna. De förstod att migrationen inte kan stoppas, bara hanteras på bra eller dåligt sätt.

Men naturligtvis spelade även frågan om SD in. Vi vet att svenska politiker blivit avskräckta av det danska exemplet. Att samarbeta var ingen bra väg. Jag tror att de även avskräcktes av det franska exemplet, där FN isolerades men de stora partierna samtidigt övertog delar av politiken. Det fungerade inte heller. I stället växte en annan modell fram, i samspel med debattläget och partiledarnas personliga betydelse, nämligen att både isolera och välja en politim som var den rakt motsatta. Sverige skulle varken bli ett annat Danmark eller Frankrike. Vi skulle välja en egen väg. Jag anser att det var helt rätt. Och jag anser fortfarande det. SD stoppades inte. Och förra året kom en total omsvängning — om den blir tillfällig eller permanent 'är inte avgjort. Men vägvalet de gjorde var ändå rätt.

Det är inte heller så enkelt som Esaiasson påstår att "eliten" släppte gamla attityder. Kampen för papperslösas rättigheter och mot Reva fortsatte ju med stenhårt motstånd från S och M. Kraven på migrantarebaters rättigheter har inte heller fått gensvar. När flyktingströmmarna slog till på allvar i höstas var det vanliga medborgare som ställde upp, många med egen historia i familjen av flykt och migration, och räddade situationen. I Stockholm låste representanten för det politiska etablissemanget, stadens borgmästare, bildligt talat in sigi en garderob på Stadshuset. Hon kom inte ut förrän allmänhetens rop på hjälp och stöd blev omöjliga att ignorera. jag tror inte att alla de frivilliga på landets stora stationer känner igen sig i Esaiassons försök att elitstämpla viljan till öppnare gränser och viljan att följa internationella konventioner. (För asylrätten handlar inte om moral som han tycks tro, utan om rättigheter).

Min slutsats är att den svenska politiken, under några år, var exempel på att demokratin faktiskt fungerade. Det visade sig vara möjligt att genom ihärdigt arbete få etablissemanget att lägga om politiken. Det kan uppfattas som en demokratisk seger. Offentligheten spräckte betongen. Möjligen fungerade både opinionsarbetet och regeringspolitiken till att medborgarnas attityder långsamt rörde sig mot en mer positiv attityd till invandring. Rasismen minskade, även om de med sådana åsikter blev mer välorganiserade i ett eget parti. Om det har ju Esaiassons kollega Marie Demker skrivit en lysande bok: "Sverige åt svenskarna".

Esaiassons inlägg beskriver väldigt förenklat och med delvis urspårat ordval hur läget var innan gränskontrollerna infördes. Men genom att bortse från det historiska förloppet blir hans beskrivning så ensidig att den inte förklarar särskilt mycket. han kan till exempel inte förklara varför det gick så enkelt för S och M att ändra sig. De återvände ju bara till ståndpunkter de haft för några år sedan: den politiska "elitens" sedvanliga.