I dag argumenterar Inga-Lisa Sangregorio på Aftonbladet kultur om rätten att själv bestämma över sin död när man är obotligt sjuk i till exempel cancer. Jag delar hennes uppfattning till hundra procent — och har gjort det länge. Jag kan inte förstå denna frihetsinskränkning. Motståndarnas argument är inte bara föraktfulla och ologiska, som Sangregorio påpekar. Jag anser att de också avslöjar en beröringsskräck med döden. Den egna skräcken och känslan av obehag generaliseras till att gälla alla. Den följer samma mönster som motståndet till att få välja abort.

Jag har alltid uppskattat Inga-Lisa Sangregorios artiklar och debattinlägg — även om jag inte alltid hållit med henne och även om hon då och då varit förfärligt arg på mig. Varje gång vi träffats har det varit roligt. Hon har utsrålat en så fantastisk energi och har varit ett exempel på hur viktigt det är att man vågar ta egen ställning. Jag sörjer att hon är sjuk.  Hon tillhör inspirationskällorna.

Den som har pengar kan i dag resa till Schweiz och avsluta livet under värdiga former på den så kallade "Dödskliniken". De som saknar pengar måste antingen leva i skräck för en plågsam död i sjukbädden eller ta livet av sig under vidriga former som skapar förfärliga minnen hos de efterlevande i familjen. De lagar och regler som finns i flera amerikanska delstater, i Nederländerna och Belgien borde vara självklara även i Sverige. Ja, jag anser att reglerna bör vara ännu friare. Den som har en absolut obotlig sjukdom och är psykiskt frisk ska kunna gå till apoteket och få ett piller som erbjuder en väg ut. Jag tror det är precis som Inga-Lias Sangregorio skriver: få kommer utnyttja möjligheten, men många kommer lugnas av möjligheten att den där dörren finns där som ett alternativ. Jag vill absolut att den ska finnas för mig.