Europa fullt av trumpar

I dag röstar en hel klunga delstater i primärvalen. Det är den omsusade Supertisdagen. Jag antar att Donald Trump i morgon bitti framstår som republikanernas säkra presidentkandidat. Ingen verkar tro att hans skandalösa slirande om Ku Klux Klan förändrar något. Den tidigare stenhårt kontrollerande partiapparaten driver nu helt redlöst i en storm av upprörda passioner. Det som händer är oerhört, men inte oväntat.

Det har varit fascinerande att under vintern följa New York Times reoublikanska kolumnister Ross Douthat och David Brooks, som båda tillhör den lilla kretsen sansade konservativa som kallas reformicons. Först förnekade de envist situationen, Trump skulle snart gå upp i rök. Sedan kom en period av vrede, med desperata rop att något måste göras för att rädda partiet. Nu har processen övergått i dystert sorgearbete: Trump är på riktigt.

Jag har känt en ömsint sympati för dem. Som europé har jag ju gått igenom ungefär samma process, men utsträckt över två årtionden av högernationalistisk tillväxt. Många svenskar skrockar hånfullt över Trumps rasistiska utfall som utslag av amerikansk inskränkthet. Men de glömmer att Europa redan är späckat av framgångsrika trumpar: Le Pen, Åkesson, Wilders och andra.

Det som egentligen hänt är att amerikansk politik europeiserats. Politikens förtrumpning började i Europa.

;2010-talet politiska opinionsskiften kan sammanfattas som en växande antiliberal backlash. Den har rättvist drabbat 25 år av nyliberal ekonomisk ansvarslöshet. Men vänder sig med samma kraft även mot rättighetsrevolutionens framsteg, sammanbuntade i en jakt på "politisk korrekthet".

I Europa har backlashen öppnat för den radikala konservatismens återkomst. Men vändningen har märkts långt in på mittfältet, som skepsis mot mångkultur, fientlighet mot invandring och en Europapolitik för åternationalisering. Inga partier har sargats så svårt av den som de socialdemokratiska. Politiken har blivit oförutsägbar, Vad som helst verkar kunna hända.

I USA är konsekvenserna också stora, men lite annorlunda. De djupare värderingsförändringarna i befolkningen har efter finanskraschen 2008 närmat sig klassiska vänsterståndpunkter. Och demokraterna har varit skickliga att fånga upp både nya attityder och invandringens förändrade demografiska villkor. En majoritet av registrerade demokrater har nu en positiv syn på socialism — ett anmärkningsvärt politiskt språng. Både Clinton och Sanders låter som måttfulla europeiska sossar gjorde innan den politiska förlamningen slog till.

För republikanerna har åren efter 2008 däremot utmynnat i ett tilltagande inre kaos. Den amerikanska partipolitikens mekanismer driver dem, med säkerheten hos urverket i en Moraklocka, mot mer och mer extrema högerståndpunkter. Under vandringen skapar de opinion. Deras väljare har länge rasat mot Washington, på samma vis som den nya högern i Europa rasar mot Bryssel. Men nu har de börjat vända sitt missnöje även mot det egna partiet. I höstas visade en undersökning att 62 procent av republikanerna känner sig "förrådda" av sitt eget parti; en stark känsla laddad av explosiv besvikelse och bitterhet.

Donald Trumps genombrott borde ha varit enkelt att förutspå. Han är en konsekvens av det övergripande opinionsläget och av republikanernas politiska strategi. I åtta år har de medvetet sänkt det politiska systemets trovärdighet genom att vägra kompromissa och bara sabotera. I deras fall är backlashen dubbel. Raseriet de framkallat har nu drabbat dem själva.

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s