Vart tog byråkraterna vägen?

David Graeber: Reglernas utopi.

Översättning av Joel Norqvist.

Daidalos.

Vem minns att den nordiska populismen ursprungligen inte handlade om hat mot invandrade, utan mot byråkrater? I varje valrörelse mullrade det in från höger och genom sextiotalsradikalismen anföll det även från vänster. Men nu verkar upproret mot byråkratin bortblåst. Var tog missnöjet egentligen vägen?

Antropologen David Graeber har ett vinnande men lite omständigt svar, Vi tror att byråkraterna har tvingats tillbaka av privatiseringar och marknadslösningar. Men så är det inte alls, påstår han. Under paroller om mindre byråkrati har vi i stället och omärkligt vandrat in i "den totala byråkratiseringens tidsepok". Den dramatiska slutsatsen känns först en aning prillig. Hans exempel från anglosaxisk vardag stämmer illa med det jämförelsevis slimmade svenska blankettlivet. Men den övertygar när man börjar förstå hans poäng, att byråkratin naturliggjorts till ett sätt att leva och arbeta. Vi andas i den. Vi simmar i den. Vi ser den inte längre eftersom den omger oss på alla sidor. Reglerna är en utopi som nu skänker känslor av inbäddad trygghet. När han identifierar byråkratins kunskapsfilosofi känner nog alla igen sig: "Ingenting är verkligt om det inte kan kvantifieras, tabelleras eller föras in i något gränssnitt eller i en kvartalsrapport". Det mätbara samhället är byråkratins fullständiga seger över människans bångstyriga kreativitet. Byråkratin är inte längre en armé av uttryckslösa män i grå kostymer. Den är vi. Allt motstånd har därför ställts in.

"Reglernas utopi" är inte en sammanhållande analys eller historik. Graeber har i stället skrivit fem essäer som blandar klargörande och underhållande avsnitt med outhärdligt popvetenskapligt pladder. Efter en koncentrerad inledning fransar den ut i betraktelser över Batman, fantasy och hopplöst grabbiga teknikdrömmar. För något år sedan skrev han en uppmärksammad och originell kommentar till finanskollapsen i boken "Skuld. De första 5000 åren". Originella infallsvinklar verkar vara hans kännemärke.

Med självklar enkelhet ställer han den dominerande historieskrivningen på huvudet. 1990-talets förändringar innebar inte ett språng från det toppstyrda till det platta samhället. I stället smälte de gamla byråkratierna i stater och storbolag samman med finansföretagens nya och fick sin finslipat tillplattade form i sociala medier. Den utskällda byråkratin kom oväntat ut som den nya ekonomin — och blev en vinnarstil. Graeber gör en oväntat tankeväckande jämförelse mellan byråkratins och den finansiella ekonomins arbetssätt. Båda anses skapa värden genom ett förfinat pappersarbete. I finansindustrin "papperiseras" allt i oöverskådliga labyrinter av värdepapper, optioner och försäkringar. Kafkas mardrömmar har flyttat till Londons finanskvarter.

Att "fria marknader" förutsätter statliga ingripanden är en gammal insikt. Men för att förvandla medborgarna till marknadsaktörer krävs också en omfattande social ingenjörskonst. Marknadssamhället är i praktiken ett byråkratihelvete.

I Sverige är skolpolitiken ett exempel. Marknadsstyrningen har medfört en kontrollindustri av prover, utvärderingar och inspektioner som börjat tränga undan lärandet. På arbetsmarknaden har arbetslinjen på samma vis utmynnat i ett pappersraseri där Arbetsförmedlingen nu ägnar sig mer åt övervakning än förmedling. Alla kontrollerar alla för att "den självreglerande marknaden" inte ska spåra ur.

I den här situationen har socialdemokratins tanke om en statlig byråkrati som skyddsvall mot marknaden förlorat relevans. David Graeber konstaterar det i skärningspunkten mellan forskning och aktivism. Han är inte bara professor vid prestigetunga London School of Economics utan också anarkist. Och det är den som framkallar originaliteten.

Om hans första fråga gällde varför missnöjet med byråkratins tunga hand tystnat, så gäller den andra hur en antibyråkratisk politik kan få nytt liv — från vänster.

Han söker svaren i de senaste årens antiauktoritära upprorsrörelser som Occupy Wall Street och Los Indignados, där man testat nya beslutsformer och ledarlös styrning. Han var på plats i New York och lär ha tillhört den lilla krets som formulerade parollen om de 99 procenten och de en procent superrika.  Man måste befria sig helt från byråkratins styrmönster, menar han. Men är det möjligt? I en artikel i vänstertidskriften Dissent (3/2014) har sociologen Ruth Milkman gjort en läsvärd jämförelse mellan Occupy Wall Streets antihierarkiska ordning och de papperslösa migranter som organiserat sig på traditionellt vis i aktivistgruppen Dreamers. Den visade att de "byråkratiska" Dreamers i praktiken var mer jämställda, inkluderande och öppna för nedhållna minoriteter. Occupy Wall Street kom snabbt att domineras av vita manliga akademiker (som Graeber) som efter några veckors spännande tumult återvände till sina jobb (som Graeber). Fenomenet brukar kallas det strukturlösa tyranniet.

Byråkratin framstår som ett olösligt dilemma. Det blir ingen befrielse utan byråkratisk organisering. Men inte heller någon frihet för den lekande människan så länge byråkratiska system kräver skriftlig utvärdering varje fredag.

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s