Philadelphia har invaderats av den politiska klassen. 50 000 åsiktsentreprenörer fyller varje hotell och alla taxibilar. Man känner igen dem på de flackande blickarna. Deras cirklar är nämligen upprivna, inget är längre som förut.

2016 är upprorens amerikanska år. Inte som dramatiska gatukravaller, utan som demokratiska vindkantringar. Utvecklingen förstås enklast som ett mäktigt och polyfont bakslag mot all slags liberalism. Ett kvarts sekel av liberal dominans är över. Ingen vet vad som kommer i stället.

Sedan några dagar håller hettan staden i stillhet. Elfte gatan där jag bott i sommar ligger tom. Murbruket svettas. De enda som verkar oberörda är männen med högt hårfäste som samlas på bänken utanför kvarterets cigarrbar med sina bolmande fetingar. De hälsar alltid när jag passerar, med samma dialekt som maffiabossarna i Sopranos.

På torsdag ska Hillary Clinton hålla sitt stora tal. För att vinna framtiden gäller det att kanalisera upproret i rätt riktning. Klarar hon det?

Donald Trump är republikanernas starkaste kandidat sedan Ronald Reagan. Inte för att hans chanser att vinna valet är stora, men för att han förändrat sitt parti och amerikansk samhällsdebatt med bestående verkan. Med reaktionär känslighet berör han alla upprivna nerver: avindustrialiseringen, globaliseringen, invandringen och de superrikas makt över politiken. I Cleveland talade han om det glömda folket. Han kan inte underskattas.

Philadelphia är en fattigt sliten stad som försöker återskapa gammal glans, inte olikt Cleveland. Här i South Phillys tidigare italienska arbetarkvarter flockas nu foodies och hipsters. Men om jag går bara några kvarter mot Delaware River skiftar språken till spanska, ryska, kinesiska och vietnamesiska — den nya arbetarklassen. Alla kommer rösta på Hillary. Utan dem kan hon inte vinna.

Direkt utanför stadsgränsen börjar sedan de rader av små nästan övergivna städer där kolgruvor, textilfabriker och stålverk stängts. I Pennsylvanias rostbälte röstar alla vita på Trump.

Upproret har samma grepp om South Philly som det har om småstäderna. Men längtan efter säkrare liv leder invånarna åt helt motsatta håll: hård konservatism eller social demokrati. Det är en polariserad delstat.

Demokraterna verkar möjligen klara upprorets omställningar. Det kan bli Obamas stora eftermäle. De spanar efter en ny ekonomisk politik som kan ersätta de diskrediterade nyliberala doktrinerna och de har blivit de invandrades och alla minoriteters parti. Men saken avgörs på allvar den här veckan. Med vilken politik kommer Clinton gå till val?

När hon för ett år sedan förklarade sin avsikt att bli landets första kvinnliga president sade hon att ”välstånd inte bara kan få gälla direktörer och hedgefondmäklare … Demokrati inte bara få omfatta miljardärer och storföretag.” Det är en radikalism som följer upprorets vindriktning. Kommer den få nytt liv i hennes tal på torsdag? Ingen vet. Hettan håller kvar staden i sitt obarmhärtiga grepp.

Per Wirtén