Den 29 september presenterade de fyra Världskulturmuséernas chef Ann Follin ett förslag hur de kan utveckla sin verksamhet. Men redan dagen innan publicerade SvD journalisten Ola Wongs ursinniga angrepp. Det är svårt att summera hans uppdämda vrede. Men jag tror han uppfattar Follins förslag som en avrättning av muséernas samlade kunskap, föremål och fria tänkande.

Wongs artikel fick ovanligt stor uppmärksamhet. Allvarliga kulturjournalister samtalade bekymrat i radion om politiseringen av kulturarvet. Återigen tuggades normkritikens och identitetspolitikens menliga inverkan. I Aftonbladet fick kritiken stöd från Åsa Linderborg som framhöll Follins förslag och Världskulturmuséernas verksamhet som exempel på hur ”normkritiken upphöjts till östtysk metod”. Det var intellektuell showtime.

Men var det inte något konstigt med Wongs artikel? De exempel från förslaget han nänvisade till var ju helt okontroversiella resonemang om kulturers och identiteters föränderlighet. Ett var till och med riktigt fint (även om han lyckades citera fel) om att verksamheten skulle förflyttas ”från om omvärlden till med omvärlden”. Vem kan ha någon invändning mot det?

Jag bestämde mig för att läsa förslaget. Det finns på Världskulturmuséernas hemsida och är bara nio sidor. Jag blev förbluffad. Varför är alla så arga? Det är ju en förträfflig text om kultursyn och museiverksamhet i ett globalpolitiskt sammanhang. Att den som Wong påstår anvisar ”identitetspolitik” är en fullständig osanning. Har någon av alla de indignerade ens läst?

Wong påstår att Follin saboterar de olika museisamlingarnas dignitet. Men hennes rapport utmynnar ju i motsatsen: att samlingarnas betydelse ska förstärkas och understrykas i muséernas instruktion från Regeringen. Tidigare var de inte ens nämnda i uppdragets första portalparagraf.

Vad är det han vill, undrar jag. Är det en personlig vendetta för att skada Follin? Han beskriver iskall stämning och rädda medarbetare. Det är möjligt att hon är en dålig chef. Hon kanske bör söka sig till andra jobb. Det är också möjligt att personalen tappat ambitionerna i trötthet över samhällets förändringar. De kanske helst vill göra som de gjorde förr: sätta gamla vaser i glaslådor med etikett. Jag vet inte.

Nej, jag antar att Ola Wongs avsikt är en annan. I hans artikel poppar den konservativa samtidens alla signalord upp. Ett efter ett. De blingar som glaspärlorna i ett billigt halsband. Han ondgör sig i tur och ordning över mångkultur, identitetspolitik, postkolonialt tänkande, normkritik samt queer- och rasifieringsutbildningar. Man kan enkelt föreställa sig det belåtna kluckandet när artikeln avhandlats på middagsbjudningar hos bättre bemedlade kulturdystopiker. Ja, han lyckas även klämma in populism och demokrati. Men missar i en allvarlig fadäs både postmodernism och intersektionalitet.

Var det därför hans artikel väckte sådan uppmärksamhet? Återigen kunde hela mattan av trötthet över kulturkritiskt tänkande rullas ut. I den ligger allt sammanrört i en obegriplig gegga, utan distinktioner eller egentlig vilja att förstå. Svårförenliga synsätt som ”postmodernism” och ”identitetspolitik” smackas ihop, som om de vore samma sak.

Jag har en bekant som är författare. Hon suckar ofta över polemiska kulturskribenter som inte gjort sin hemläxa. De har inte läst på. De har inte tagit reda på historiska sammanhang. De har ingen omsorg om betydelser.

Trots 25 år av diskussioner om migrationen, mångkulturen och välståndsökningarna i Syd ältas samma argument om och om igen i kulturdebatten. När jag hör efterklangen från Ola Wongs angrepp överväldigas jag av pessimism. Har ingenting fastnat? Eller är det tidens konservativa och nationella vindar som fått övertaget, även på kultur- och ledarsidor?

Som författare, skribent och under många år chefredaktör för Arena har jag levt med alla dessa diskussioner. De har varit min politiska livsluft. Jag har försökt läsa teorierna, lyssna till grälen och ibland delta själv. De här intensiva försöken att förstå globaliseringens konsekvenser — det kosmopolitiska tillstånd Zygmunt Bauman kallat ”mänsklighetens öde” — verkar sedan en tid ha avtagit eller stelnat, kanske för att slutsatserna påbörjat vandringen genom de statliga institutionerna där de trängs in i fyrkantiga pm. Många av pionjärerna har avlidit, tonat bort eller utvecklats i annan riktning: Salman Rushdie, Edward Said, Gayatri Chakravorty Spivak, Stuart Hall och Chandra Mohanty. I deras fotspår har det också utvecklats kretsar av samtalsfientliga fundamentalister som kan göra vem som helt galen. Men de ibland irriterande angreppen (representation, representation, representation … ) är samtidigt nödvändiga, utan de händer ingenting. I huvudsak har anstormningarna gjort världen både större och mer begriplig. När jag nu hör senkommen kritik från Ola Wong och andra är det som att betrakta min egen bildningsväg i en snedvriden skrattspegel. Dom har verkligen inte gjort hemläxan.

Den baktalade identitetspolitiken är ju inget nytt. Den har varit en integrerad del av moderniteten, 1900-talet och demokratin. Tidigt formulerades den av marxister som ansåg att arbetarna förvandlades till en klass först när de gjorde sig självmedvetna som ett ”vi”. Det är klockren identitetspolitik som påminner om kvinnorörelsens. I den liberala filosofen Kwame Anthony Appiahs senaste bok ”Lines of Descent” kan man följa hur sociologen och medborgarrättsaktivisten W.E.B. Du Bois under 1900-talets tidiga årtionden prövade ut en svart amerikansk identitetspolitik. Hans arvtagare Martin Luther King blev den kanske skickligaste identitetspolitikern under 1900-talet genom att ingjuta en starkare självuppfattning bland Söderns afrikan-amerikaner.

Men under 1980-talet började brittiska antirasister uppfatta identitetspolitiken som otidsenlig. Den låste in och begränsade människors och kulturer månfacetterade och rörliga liv. Den fungerade illa i en postmodern epok. Nationens, klassens, könets, religionens och den etniska tillhörighetens sammanhållande normer ifrågasattes med utmattande frenesi. Den postmoderna och kulturradikala vänstern misstänkliggjorde alla fasta ”vi”. Allt skulle dekonstrueras: jaget, individen, människan. Queerfeminismen rev upp djupa sår i föreställningar om systerskapet. Fanns det ens fast bestämda kön? Var ”tvåkönsmodellen” en förtryckande norm? Man började tala om sanningsregimer. I Kalifornien skrev juristen Judith Butler att kön var performativa handlingar — könet görs i ett samspel mellan individen och samhällets maktordningar. Synsättet att människor rasifieras pekade i samma riktning. Huruvida man är ”vit” eller ”svartskalle” kan förändras över tid och beroende på var man befinner sig.

Allt blev rörligt, föränderligt och flytande. Man befann sig plötsligt så långt från den gamla identitetspolitikens fasta kategorier man kunde komma. Jag minns hur den franska sociologen Alain Touraine vräkte sig fram över sitt skrivbord och väste mot mig som en retad gammal örn: ”Jag haaaatar identitet”.

Jag skrev kritiskt mot identitetspolitik på 00-talet. Men när den massiva demoniseringen slog igenom på 10-talet blev det nödvändigt att försvara den — men utan att glömma invändningarna.

När kritiken mot identiteternas och de fasta gemenskapernas politik rasat ut började aktivister och intellektuella förstå att något gått förlorat. Det blev ingen befriande politik utan kollektivt handlande, och ett sådant verkade svårt eller omöjligt utan något slags ”vi” — alltså den skamfilade identitetspolitiken, men nu förhoppningsvis i mer rörlig och öppen form där de så kallat intersektionella synsätten blev en metod.

Både normkritiken och identitetspolitiken har på olika vis gjort livet friare och bättre för miljoner människor. De är oskiljaktiga från demokratin. Jag förstår att det är störande.

Om Ola Wong gjort den här hemläxan hade han kanske upptäckt att Ann Follins förslag präglas av motsatsen till identitetspolitik, nämligen att kulturer är föränderliga och inte essentiella, att vi inte bör berätta om de andra utan med de andra. Om det nu ens längre finns något ”vi” eller några som är ”de andra”.

Utan egentliga belägg, mer än att Världskulturmuséerna tar sitt demokratiska uppdrag på allvar, skriver Wong avslutningsvis att de nu ”ska användas i kampen mot Sverigedemokraterna”. Det måste understrykas att det inte finns ett spår av sådana ambitioner i Follins förslag. Men om ett kulturarvsmuseum vill ansluta till modern kultursyn — uppfattningar om hur kulturer vandrar, utvecklas och förändras — så hamnar det i en oundviklig konflikt med Sverigedemokraternas nationella och i huvudsak manliga identitetspolitik. Det gäller ju även för de folkliga kulturarvsrörelserna, som hembygdsrörelsen och folkmusikvärlden.

När Wong nu påstår att det är Världskulturmuséerna som initierat konflikten, genom att bli ”propagandister” som styrs av ”tillfälliga intellektuella trender”, så innebär det väl att han oavsiktligt övertar Sverigedemokraternas tolkning av rörelserna på kulturkrigets slagfält?

Det är möjligt att Ola Wongs angrepp mot Världskulturmuséerna är en snart bortglömd fotnot. Men intresset som det rört upp antyder något annat. Sammangeggandet av fientlighet mot mångkulturella synsätt, modern kulturteori, emancipatoriska rörelser och hela raden av fenomen från normkritik till identitetspolitik verkat ha nått den kritiska punkt där det kan börja utöva egen makt.

Per Wirtén