Ola Wongs utfall rubbar mig inte en millimeter. Mina tre invändningar mot hans artikel i SvD (28/9) är kvar. Jag blir bara ännu mer förbryllad över varför han är så orimligt arg.

Jag visste att min artikel (9/10) kunde uppfattas som besserwisseri. Men hur skulle jag annars skriva? Den var ju en avsiktlig uppläxning, inte bara av Ola Wong utan av en kulturdebatt som geggar samman viktiga begrepp och rörelser i tiden — som normkritik, identitetspolitik och postkolonialism — utan respekt för sammanhang. Men den var också ett försök att fråga varför det sker och vilka konsekvenser det kan få.

Nu skriver Wong (12/10) plötsligt uppskattande om samma postkolonialism som han tidigare rammade. Men varför svepte han då in sitt angrepp mot Världskulturmuséerna i den här ideologiskt präglade fientligheten mot kulturradikal samhällskritik av det Anders Ehnmark kallat ”nedhållande tankesätt”? Hans kritik, som inte saknar poänger, hade kunnat stå på egna ben. Men han gjorde ett annat val.

Min andra invändning, som också Fredrik Virtanen uppmärksammat i Aftonbladet (7/10), är den underliga diskrepansen mellan innehållet i Ann Follins korta utredningar om Världskulturmuséernas framtid och Ola Wongs nedgörande beskrivning av dem. Hon summerade dem i DN (11/10). Det finns inte ett spår av den berömda identitetspolitiken i dem — tvärtom. Wong lyckas inte förklara hur han läst dem.

Det finns däremot andra utredningar om muséer i allmänhet som utmynnat i intoleranta slutsatser. Jag har aldrig sett att någon annan än möjligen upphovsmännen försvarat dem i kulturdebatten.

Det är uppenbart att konflikterna på Världskulturmuséerna om nödvändiga förändringar på grund av dålig ekonomi är infekterade. Jag skrev uttryckligen att jag inte vet om Follin är en dålig chef eller om personalen är onödigt motsträviga. Mitt val att inte ”välja sida” har utlöst ett hånfullt raseri. Wong citerar Eva Myrdal som efter att först lassat av sig oförskämdheter mot mig verkar antyda att man i framtiden inte kommer kunna inspireras av Östasiatiska muséets samlingar. Det säger en del om tonläget. I synnerhet som Follins förslag handlar om att öka tillgängligheten.

Min tredje invändning var att Wong inte klargör sin allvarliga anklagelse att Follin försöker använda muséerna som vapen mot Sverigedemokraterna. Återigen hänvisar han till arbetet mot ”exkluderande krafter”. Men det innebär väl att man tar det demokratiska uppdraget på allvar? Jag utgår från att alla myndighetschefer — polischefer, rektorer, sjukhusdirektörer och museichefer — motverkar exkluderande krafter och förstärker inkluderande i sina verksamheter. Vem är mot detta?

Påminner inte hela situationen om 1960-talets? Då ifrågasattes normer, maktutövningar och hela kapitalismen av en ung generation som ville ha större frihet och mer rättvisa. Nu är det andra grupper som stormar etablissemanget, beväpnade med snarlik samhällskritik. Det utlöser samma slags försvarsmekanismer. I likhet med 1968 utvecklas också obehagligt doktrinära synsätt hos en del som deltar i stormningsförsöken. Grälen om Världskulturmuséerna verkar inte kunna avskiljas från det här större landskapet, vår samtid.

Per Wirtén