I natt var sista valdebatten i USA. Det var inget jag orkade hålla mig vaken för att se. Valet är med all sannolikhet över. Den första av de tre debatterna blev Trumps svanesång. Det mest spännande nu är om Demokraterna kan återta makten i Senaten, mycket möjligt, och i Representanthuset, antagligen helt omöjligt. De valen kommer avgöra hur Clintons år i Vita huset blir. Jag är ogillar Clintons PR-och maktmaskineri men uppskattar hennes politik. Chansen är stor att Clinton blir en mycket mer framgångsrik reformpresident än Obama.

På P1 Morgon har debatterna diskuterats av två svensk-amerikaner, en demokrat och en republikan. Det har varje gång varit intressant. Men i morse hade det vinnande konceptet kladdats ner. Plötsligt fanns en politiker från SD med! Varför? Ja, varför? Han tillförde naturligtvis ingenting. Skulle SR bjudit in en vänsterpartist om Bernie Sanders blivit kandidat? Jag tror inte det. I stället fungerade det här, helt omotiverade beslutet, som ytterligare en normalisering av ett parti utan demokratisk trovärdighet som i höst adderat antisemitism till sin mörka aura.

Att SR använder SD-politiker för att kommentera partiets politik är inte så konstigt. Det är naturlig nyhetsjournalistik. Inte heller att Godmorgon världen börjat använda en SD-redaktör i Panelen — det är motbjudande men kanske ofrånkomligt för Public service. Man kan ju säga att det är svenska folket som normaliserat SD, att det inte är SR utan svenskarna som är problemet. Men att ringa in en såsig svergidemokrat för att som ensam politiker kommentera en amerikansk valdebatt, som han uppenbarligen inte hade någon djupare kunskap om, är övertramp. Public service särbehandlar SD. De håller upp dem med silkesvantar. (Vem minns inte den undfallande intervjun förra veckan i P1 Morgon med den obehagligt arroganta Oskar Sjöstedt?). Nu får ni skärpa er lite. Jag har högre krav på SR än det här.