Jag hör spydiga kommentarer om normkritisk konst. De låter som mummelkören från andra sidan ett draperi. De säger sig vara trötta på nästan bolsjevikiska kulturkommissarier. Men de förbiser att bra konst ofta varit upprorisk mot just normer och moral, mot nedhållande tankesätt. Normkritik har alltid varit ett av konstens mest kreativa arbetsrum.

För någon dag sedan såg jag Johannes Nyholms första långfilm ”Jätten”. Det måste vara en av höstens mest underbara biofilmer. Den är klockrent normkritisk — utan att publiken riktigt tänker på det. Och den är också i någon mening befriande gränslös, den bara väller fram på filmduken och man vet inte riktigt vad det egentligen är man ser, man bara hänger med och förförs av filmberättandets samtidigt hyperrealistiska och poetiska verktygslåda. När Rikard, som en stor jätte, i slutet vandrar över ett väldigt landskap och in i en röd solnedgång till romantisk Texasmusik ville jag resa mig och applådera. Det kändes så ovanligt starkt.

Rikard har en massa funktionsnedsättningar. Han har svårt att tala och svår synskada (avsnitten med subjektiv kamera är fantastiska). Men också stora knölar i ansiktet och på huvudet. Han påminner om ”Elefantmannen” men i en demokratisk välfärdsstat.

Han längtar efter sin mamma. Hon fick en psykos när han föddes och har aldrig hämtat sig. Hon vill inte träffa honom, men längtar ändå. I en av filmens många berörande scener kommunicerar de med varandra genom brevlådeöppningen i hennes dörr. Det är som i en film av bröderna Dardenne.

Rikard drömmer om boule. Tillsammans med sin bästa vän tränar han hårt med sina guldklot för att ställa upp i Nordiska mästerskapen. Situationskomiken är fin, absurditeten uppskruvad och empatin alltid stark. I finaltävlingen och när han senare försvinner mot horisonten fogas filmens underligheter samman. Dramaturgin är perfekt genomförd. För en stund tystnar mummelkören bakom draperiet.