Språkbråken är utmattande. Jag har inget tålamod kvar med de som vill få oss att prata som i gamla pilsnerfilmer. Och ibland blir jag störd av den stingslighet som kommer från annat håll.

Men varje gång tröttheten sprider sig knäpper jag mig på näsan. För alla dessa strider, gräl och diskussioner som tumlar omkring är ju en pågående förhandling om hur vi ska bemöta varandra. Språk och makt hänger samman. Små ordrevideringar kan sätta stora samhällsskred i rörelse. Den som tröttnar har gett upp.

I går kväll diskuterades ordvalen i mångfaldens samhälle på Publicistklubben i Stockholm. Det blev ett upplysande samtal och inte ett gräl. Hur fungerar begreppsväxlingar, som när ”handikapp” vandrar ut och ”funktionsvariation” gör entré? Svåra frågor är uppiggande.

I våras tog SVT fram särskilda språkråd för hur man på ett bättre sätt kan berätta om ett Sverige präglat av migration, mångkultur och rasdiskriminering. Det är en sympatisk text om att tänka först och prata sedan. Ord som ”förorter” och ”invandrare” är ju inte självklara. Har de ens koppling till verkligheten? Men många förlöjligade försöket. SVT:s nyhetschef Ann Lagercrantz berättade att hon sällan sett något röra upp så starka känslor som de enkla råden.

Från journalister i publiken hördes spridda skratt, fniss och suckar när panelen sedan vände och vred på den identitetspolitiska språkkampen. Det var kanske den stora vita elefanten som rörde sig i rummet. Finns det samband mellan att så många vägrar förstå och att redaktionerna fortfarande är hav av vit hudfärg? Det är fel frågor, orden är bara ett låtsasspel, ropar de. Är det?

Lena Lind Palicki från Institutet för språk och folkminnen påpekade att grälen om orden faktiskt leder till diskussioner om samhällets orättvisor. Det förstod kvinnorörelsen på 1970-talet. Nu är det nya rörelser som angriper språkvanor med samma mål. Det gäller att hålla sig vaken.

Per Wirtén