Lina Wolff: De polyglotta älskarna. (Bonniers)

Könskampen är en outtömlig litterär källa som verkligheten hela tiden fyller på. I Lina Wolffs nya roman, hennes andra, uppträder männen som vampyrer inbäddade i bildning; för att återfå stukad vitalitet behöver de förbruka kvinnor som längtar efter närhet. Värst är författaren Max Lamas som drömmer om dem som ”skogar av sjögräs” i varma vatten. Men när Wolff går till den gamla källan för en modern berättelse blir inget så förenklat som det kan verka. ”De polyglotta älskarna” är en komplicerad story med strömförande språk som är svårt att stänga av.

Regelbundet återkommer referenser till författaren Michel Houellebecqs sinistra bidrag till könskampen. Är Lamas en fiktiv variation på den omstridda fransmannen?

När Houellebecq fogar in sitt kvinnoförakt i större samhällspolitiska skeenden blir jag stört irriterad. Men när Wolff kritiskt undersöker samma förakt, i romanens tre löst sammanbundna avsnitt, händer något helt annat. Kampens laddning glider undan. Jag blir i stället road av hur snyggt hon genomför kritiken och sugs in i det smarta litterära byggverket. Jag vet inte om det är ett problem.

Människorna i Wolffs roman berör helt enkelt starkare än själva könskampen. De är som stenhårda skuggor; i vissa avseenden hjälplösa, i andra läskigt målmedvetna. Jag njuter av den säkra stilen, som fanns redan i hennes förra roman ”Bret Easton Ellis och de andra hundarna”. Hon klarar att infoga melodrama, blod och bisarra underligheter utan att spräcka den övergripande coola auran.

Men när den ”galna” kvinnan så småningom drar upp klänningen och pissar på Lamas manuskript om kvinnligheten känner jag ändå ett stort härligt touché! Dystert hänger han upp sidorna att torka i vinden. Men en tid senare eldas de i varje fall upp av en annan kvinna. Förlusten gör honom lättad. Inget kan stoppa Mannen. Han är som en Duracellkanin.

Per Wirtén