Vallonien har rätt om Ceta

Man kan dra tre slutsatser av tumultet kring frihandelsavtalet Ceta mellan Kanada och EU.

För det första. Det belgiska regionparlamentet i Vallonien har rätt i sak. Storföretag ska inte ha en särskilt skyddad status i förhållande till politiken och demokratin. Det spelar egentligen ingen roll hur skiljedomsförfarandet utformas. Det är principen som är galen. Nejet är en naturlig demokratisk försvarsreflex.

Nu säger Stefan Löfven och andra att olika tillägg kommer förhindra företag att utnyttja möjligheten att driva processer mot skärpta miljökrav, arbetsrättsliga regler och statliga ingripanden. Men då kan man väl hellre skrota hela det omstridda avsnittet i avtalet?

Den här typen av regler har länge fått hård kritik. Ceta är inte det första fallet. Men nu är läget skarpt. Är Europas och Kanadas politiker beredda att låta hela frihandelsavtalet stupa på viljan att befästa storföretagens rätt till gräddfiler?

För det andra. De stora frihandelsavtalens tid verkar vara förbi. Förhandlingarna mellan EU och USA om ett liknande avtal (TTIP) går trögt. Efter presidentvalet i USA kommer det förmodligen hamna långt ner på dagordningen och kanske bli aktuellt om först några år, men då med förhoppningsvis förändrat innehåll. Orsaken är mycket enkel: folken protesterar. Det är inte bara de folkvalda i Vallonien som känner hur marken börjat röra sig.

På ett seminarium i i Philadelphia i somras samtalade demokraterna Larry Summers och Alan Kruger, som varit finansminister respektive biträdande finansminister, om hur frihandelsavtalen behöver tänkas om. I dem har frihandel och utrikespolitik rörts samman med ambitioner att ordna den globala kapitalismen efter nyliberala doktriner. De har utformats utan hänsyn till vanliga löntagare. Den liberala globaliseringens epok är slut.

För det tredje. EU kan inte fatta gemensamma beslut på det här viset. Man kan se det som ett udda försök att lösa den ohållbart svaga demokratin. Men varje parlament i varje medlemsland kan inte rösta om varje Europapolitisk fråga. Då lamslås hela unionen, och faller sedan snabbt sönder i ett olösligt myller av utpressningssituationer.

Den här gången råkar Vallonien ha rätt. Men nästa gång skulle en livsviktig klimatlag kunna falla på ett enda liknande nej. Experimentet har återigen avslöjat den mellanstatliga principens tillkortakommanden.

EU har ett folkvalt parlament för gemensamma beslut. Borde inte det av rent demokratiska skäl få bli Europapolitikens ordentliga hjärta? Majoriteten hade röstat ”fel” om just Ceta, men då hade man åtminstone kunnat ställa dem till svars i nästa val, som i normalt fungerande demokratier — och alla hade vetat exakt vart de skulle rikta sina protester.

Per Wirtén

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s