I Sydsvenskan försöker nu Anders Mildner ringa in populismen med hjälp av statsvetaren Benjamin Moffitts bok ”The Global Rise of Populism”. Moffitt anser att populismen inte är en ideologi utan en politisk stil. Det är inte så dumt. Jag brukar tänka det som ett kärl som sedan kan fyllas och laddas med olika idéer och synsätt, men utan den fyllningen är kärlet tomt och verkningslöst.

Mildner skriver:

”Benjamin Moffitt menar att vi måste tänka om vad gäller populismen. Det finns helt enkelt ingen heltäckande definition som väntar på att bli upptäckt.
En orsak till detta är att populism i första hand inte är någon ideologi, strategi, diskurs eller politisk logik, utan istället någonting som utförs, vilket den argentinske postmarxisten Ernesto Laclau var först att belysa. Populister talar inte för ”folket”, menade Laclau. De gör snarare föreställningen om ”folket” verklig genom att artikulera den.
Benjamin Moffitt går vidare med de här tankarna och betraktar populism som en politisk stil, som är användbar för en flora av aktörer över hela politiska skalan. Det räcker alltså inte att bara ”prata för folket” för att du ska vara populist du måste också utföra populism för detta ”folk”.”

Men även det där känns otillräckligt och lite tomt. Populismen har genom historien ändå ganska enkelt kunnat delas in i substantiella vänster- och högervarianter. Och skillnaden mellan dem har alltid varit dramatisk. Occupy Wall Streets bild av de 1 procenten mot de 99 procenten var klockren populism som gick hundra år tillbaka till de första amerikanska populisterna på 1890-talet. På många vis är även Donald Trumps budskap populistiskt, men i en helt annan riktning.

I en ny bok om populismen i USA och Europa, ”The Populist Explosion” lyckas den amerikanska skribenten John B Judis identifiera skillnaden mellan vänster- respektive högerpopulism på ett oerhört klargörande sätt:

”Leftwing populists champion the people against an elite or an establishment. Theirs is a vertical politics of the bottom and middle arrayed against the top. Rightwing populists champion the people against an elite that they accuse of coddling a third group, which can consist, for instance, of immigrants, islamists, or African-American militants. Leftwing populism i dyadic. Rightwing populism is triadic. It looks upward, but also down upon an out-group.”

Jag tror det kommer bli en klassisk formulering. För många år sedan (2000)  skrev jag boken ”Populisterna”. Det börjar känna lust att på allvar återvända till frågan.