”Jag skulle skriva ett anförande om min nya roman. Det var en morgon helt utan sol.” De första två sidorna i Karolina Ramqvists Det är natten är det stilistiskt finaste hon skrivit — och det säger mycket. Att en så liten bok om att skriva böcker kan toppa DN:s kritikerlista vecka efter vecka avslöjar hennes starka ställning på det litterära fältet (som det brukar heta).

I recensionena jämfördes den ofta med Marguerita Duras lika korta och fina Att skriva. Jag tror att Ramqvist också nämner den i sin egen bok. I går läste jag Duras. Jag sloga av att Ramqvists bok kan läsas som en polemik mot Duras. Duras berättelse om författarskapet är den gängse, och manligt kodade, om den stora ensamheten, på gränsen till galenskap, räddad av alkoholen och utan sociala ansvar. Ramqvist försöker sila fram en annan identitet som författare. Man kan säga att den är avromantiserad, men också avmaskuliniserad, jämfört med Duras. Det är därför hennes bok känns befriande. Ramqvist skriver inte i ensamhet. Hennes barn tränger sig på. Telefonen ringer. På gatan utanför fönstret registrerar hon det pågående livet. Lägenheten är inte en stor klostercell, som hos Duras, utan en plats för rörigt liv. minnen från journalisters frågor jagar henne. Ett bud ringer på dörren och lämnar paket. Hon förbereder ett möte med sina läsare. Världen perforerar och löser upp myten om det arbetande isolerade författargeniet.

Duras stängde ute världen. Ramqvist skriver mitt i korsdraget; i vossa avseenden ofrivilligt men ändå ofrånkomligt. Det är en helt annan uppfattning om vad det innebär att vara författare än i Duras bok.