Efter Donald Trumps valseger har det spridits ett mantra genom europeisk politik om att ”lyssna till folket”. Stefan Löfven gav i DN en egen improvisation: ”Vi ska visa att vi står bredvid folket och ge uttryck för vad folket känner”.

I spåren av orden har en diskussion vecklat ut sig om folket, politiken och populismen. Senast varnade Ida Ölmedal för en underförstådd sammanblandning av svenskhet, folk och medborgarskap.

Men hur ska vi förhålla sig till mantrats första ord — att lyssna?

Att vara lyhörd för människor är en självklar demokratisk inställning. Men är den allt? Och är den en egenskap som verkligen saknats?

Under det senaste årtiondet har ”lyssnandets politik” varit helt dominerande. Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, Håkan Juholt och Stefan Löfven har förenats av tanken att politik görs genom att lyssna. Det låter fint, men tänk om det är just detta ensidiga lyssnande som försvagar tilltron. Människor kanske inte alls längre letar efter lyssnande politiker, men efter de som vill leda; som tar tydlig ställning och präglas av övertygelser.

För några år sedan kom statsvetaren Peter Mairs postumt utgivna ”Ruling the Void”. Den fick rättvis uppmärksamhet. Han visade med obehaglig klarhet hur det uppstått ett avmöblerat tomrum mitt i politiken. Han beskrev skeendet som ett dubbelt tillbakadragande. Medborgarna övergav partierna. Och det politiska etablissemanget retirerade från viljan till politisk styrning.

2009 förklarade David Cameron tidstypiskt att det stora uppdraget var att minska regeringens makt: ”Vi måste ta makt från den politiska eliten och ge den till vanligt folk, till män och kvinnor på gator och torg.” Påminner det inte om Stefan Löfvens ord i DN?

Lyssnandets politik verkar ha samverkat med det tillbakadragande Mair beskrev. Men samtidigt har intresset för politiken hettats upp. Passionerna och grälen sveper fram som gräsbränder genom samhället. Våldet ligger nära. Alla är engagerade. Den som vågar kliva in i tomrummet och säga ”Jag vill styra” kommer vinna. Titta på Donald Trump och Marine Le Pen. Därför är läget så skrämmande oförutsägbart.

I en ny bok med den talande titeln ”På flykt, en essä om politiskt sönderfall” gör Erik Tängerstad en livsviktig åtskillnad mellan auktoritär och auktoritetsskapande politik. Inne i det snart evakuerade tomrummet har demokratins maktskapande och förtroendeingivande kraft — auktoriteten — börjat flyta. I stället utlovar nu de auktoritära fast mark.

På sin hemsida rear Socialdemokraterna julklappar. En är en gammal valaffisch med Olof Palme och orden ”Endast en fast politisk vilja kan fördela det växande välståndet rättvist”.

Det är inte mer lyssnande som behövs för att rädda demokratin, utan mer av ”fast politisk vilja” att göra det statsministrar ska göra i en demokrati: att leda.

Per Wirtén