I veckan avled Georg Klein. För ett år sedan såg jag en tevedokumentär om döden där han medverkade. Han förordade en radikal form av institutionaliserad dödshjälp. Hans argument var väl avvägda. Han berättade om människor som dödssjuka beslutat att ta sitt liv. Om viljan att kunna göra det under värdiga opch mänskliga former. Jag delar hans synsätt helt. Jag kan inte intellektuellt förstå argumenten mot laglig dödshjälp. I Sverige finns nästan ingen debatt. Inga politiker, tjänstemän eller läkare vågar föreslå reformer. Inte ens de strikt reglerade formerna i Nederländerna, Belgien och olika amerikanska delstater klarar svensk politik att föra resonemang om. Frågan är totalt tabubelagd. Diskussionsförbudet är så orubbligt att det blivit intressant i sig självt, som gränsmarkör för det tillåtna. I synnerhet som jag tror att många medborgare är rätt öppna i frågan. Klein var mycket radikalare än den restriktiva lagstiftningen i t ex Nederländerna. Han lutade mycket mer åt den helt tillåtande schweiziska modellen, där det sedan många många år varit tillåtet att assistera vid självmord. Klein tyckte helt enkelt att när man nått den punkt då man inte längre vill leva, p g a sjukdom eller att livet börjar nå sitt naturliga slut, ska man kunna ringa en jourhavande läkare som helt enkelt kommer hem, man planerar gemensamt och får sedan en spruta eller något att dricka så man kan somna in på precis det sätt man själv vill. Mycket få skulle antagligen använda möjligheten, men de sista åren skulle bli mycket lättare och skräcken minska om man vet att möjligheten finns.