Jag hade kvar sista delen, Liv till varje pris, i Kristina Sandbergs tre böcker om Maj och Tomas eftersom jag inte hann med den när jag läst de första delarna för ett år sedan. Deprimerad avslutade jag den i går. Efter att ha läst om alla deras jular, vårar, somrar, födelsedagar och bjudningar som bara rullade på, år efter år, utan att deras liv någonsin blev bättre, utan att det ens fanns utrymme för dem att ens känna hopp om lyckligare liv känns det tungt att börja arbeta igen efter helgerna. Romanerna är en frågande spegel som riktas mot det egna livet.

Det är sent att skriva något om dem. Allt är sagt. Alla har läst. Men det är svårt att låta bli. Att så många grubblat över hemmafrun Majs inlåsning i sina dagliga  uppgifter och sin oförmåga att älska, att visa värme, är inte konstigt. Men även porträttet av hennes man Tomas är ju ett svidande mästerverk. Jag är förvånad att det fått så begränsad uppmärksamhet. Hans utveckling är egentligen tyngre än Majs. Vilket mörker. Han är ju lika inlåst som hon. Och för honom blir fallet så grymt. Allt går ju åt helvete. Han förlorar sitt arbete, sin sociala ställning och sin heder — och ändå vandrar han vidare till synes oberörd. Jag vet inte om man ska beundra eller ogilla hans totala prestigelöshet, som också är skräck för konflikter och feghet att ta ställning. Från att ha representerat på Stadshotellet till att bli rockvaktmästare på samma ställe — vilken förnedring. Hans öde är en fasa som jag känner igen. Tänk om jag kommer bli som han? När han får sitt besked om cancer blir frågan ofrånkomlig: vad efterlämnade han, vad gjorde han med sitt liv, vilka spår lämnade han kvar?

Kristina Sandberg bryter mot vedertagna berättarregler, Man vet till exempel sällan vem det är som berättar. Perspektivet byts hela tiden. Är det Maj eller Tomas eller författaren, som är deras barnbarn? Jag uppfattar romanerna som ett rop från författaren bakåt i tiden, över årtionden av förgången tid, för att få svar, för att förstå och kanske för att se sitt eget sociala arv.

Frånvaron av uppror, en vilja att slå sig fri, ens i drömmen eller den lilla gesten är bedövande och sann. Burarna är våra hem. De flesta som kan välja går omedelbart tillbaka in och stänger buren. Hur kommer romanerna om vår generation se ut? Shopping, arbete, barncurling. Inlåsningen är kvar, men bojorna annorlunda.