Innan helvetet bröt ut

”Levanten” är resor genom ett landskap alldeles innan det försvann i apokalypsen. Det är en vacker och sorglig berättelse. När demonstrationerna nådde Damaskus gator på våren 2011 satt författarna Tomas Andersson och Stefan Foconi i hamnstaden Tartus. Regnet piskade gatorna. ”Vi ser början till slutet för alla diktaturer”, sade en hotellägare. Sedan fortsatte de till Aleppo där en vän skämtade att ”ni blir aldrig av med oss kristna”. Marken skakade men aningslösheten var stor in i det sista.

Under 2010-talet reste Andersson och Foconi gång på gång genom Syrien, Libanon, Israel/Palestina och Jordanien. Minnena, samtalen, middagarna, de långsamma timmarna i ruinstäder där historien öppnar sig som djupa schakt har adderats och lagrats i deras anteckningar. Längs Levantens floder uppfanns för flera tusen år sedan staden, staten och byråkratin — den mänskliga civilisationens grundfundament. Men efter deras resor, bakom bussens upprivna dammoln på väg genom den syriska öknen, väntade raseriet.

Det är en klassisk och stor reseskildring. Det är en förkrigsberättelse. Det är årets mest orättvist förbisedda svenska bok.

De har valt mosaiken som berättarform, ungefär som Mellanösterns mångkulturella städer varit ordnade i århundraden. Tidsepoker, platser och människor fogas på så vis samman efter oväntade mönster. Man vet aldrig vad som väntar i nästa avsnitt. Det är fantastiskt lyckat och döljer att deras journalistiska stil egentligen är ganska basenkel.

De återkommande intervjuerna, ofta vid middagsbord med (ibland oroväckande) mycket öl och whisky kan kännas som upprepningar, men när deras frågor rör sig in mot det privata — motgångar, skilsmässor, sorg och förhoppningar — smular de sönder de stereotyper som vilar så förödande tungt över Mellanösterns folk. Andersson och Foconi har en förtrogenhet med regionen som de lyckas förmedla vidare som förståelse.

Jag har gjort liknande resor, men för länge sedan: åkt buss mellan Qamishli och Dayr al-Zur, känt respekt för de hypertäta palestinska lägren i södra Beirut, stått vid havet i Tyr, traskat i Ramallahs branta backar. Deras bok framkallar gamla minnen. Jag tror att den som aldrig satt sin fot i Aleppo ändå fylls av samma känsla att ha varit där.

Deras stora intresse för ländernas kristna minoriteter är enkel att förstå. Jag delar den. De har varit traditionsbärare i snart tvåtusen år, men är nu på väg att försvinna. Utan dem krymper arabvärlden. Det är en oerhörd tragedi.

”Levantens” politiska slutsatser går inte att sammanfatta. De ligger i summan av alla samtal, av all historia och det är själva poängen med boken. Men författarna återkommer ofta till staten som grundproblem. I Syrien utvecklades den till tyranni och utplånade all tilltro. I Libanon har den aldrig funnits, så invånarna har hänvisats till gruppgemenskaper efter religiösa linjer för att få trygga liv. I Israel förfaller den som ockupationsmakt.

Den enda invändningen jag har är deras uppenbara svårigheter att uppfatta judar som ett folk, i begreppets sekulära betydelse. Det är en svår och känslig fråga. De verkar förbise människors rätt att själva definiera sin identitet.

”Levanten” är en fet bok på 400 sidor med ett myller av röster, öden, legender, förbiilande konflikter och städer, människors strävsamhet, förakt och empati. Jag tror det är därför den är så underbar att befinna sig i. Jag läste den långsamt i ett förtvivlat försök att hejda tiden. När den är slut öppnar sig ju helvetet i Aleppo hösten 2016.

Tomas Andersson & Stefan Foconi: Levanten. Mellanöstern utan gränser. (Dialogos).

 

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s