Moskéns makt

Europa har en beröringsskräck för Muslimska brödraskapet som är svår att förstå. I Mellanöstern är ingen demokrati längre möjlig utan deras medverkan. Och striden mot den revolutionära islamismen kan inte vinnas om de står utanför. Men i Europa är det ingen som vill prata med dem. Islamister som islamister, tänker de flesta. Så fel. Så allvarligt fel.

I sin bok ”Temptations of Power” beskrev amerikanen Shadi Hamid, som är verksam vid det liberala Brookingsinstitutet, hur Brödraskapets politiska partier under flera år brottats med demokratifrågan. Han hade följt dem på plats, gjort intervjuer och läst dokument. När den arabiska våren lossnade hade de accepterat de flesta spelregler. De hade blivit demokrater, men inte genom att kalkera europeiska modeller. De var fortfarande annorlunda. De var ju trots allt islamister, som Hamid ofta underströk. Boken rubbade mina invanda synsätt och jag skrev om den på de här sidorna 8/2 2015. Den undanröjde beröringsskräcken.

Hamids nya bok ”Islamic Exceptionalism” är ett slags uppföljare. Vad har hänt med Brödraskapet efter kuppen i Kairo, den politiska samexistensen med sekularister i Tunis och IS självdeklarerade kalifat i Raqqa? Han fångar upp deras tvivel och självkritik; hur de kläms mellan sekulära generaler och revolutionära islamister. Det påminner om socialdemokraternas tvåfrontsstrid mot högerpolitiker och kommunister efter första världskriget.

Deras ödesdigra misstag var att ställa upp i det egyptiska presidentvalet och sedan acceptera den egna segern. Militärkuppen uppenbarades den arabiska paradoxen. Varje demokrati uppenbarar starka islamistpartier, men ingen demokrati överlever deras närvaro — eftersom skräckslagna sekularister varje gång slår tillbaka med kupper, terror och krig.

I Tunisien har de överlevt paradoxen genom att först vinna val och sedan avsäga sig makt. Men i längden löser inte heller den tunisiska manövern själva grundkonflikten: den mellan islamismens anspråk, hur begränsade de än är, och den moderna statens sekulära format.

”Islamic Exceptionalism” är som fränt morgonkaffe för Europas liberaler och socialister. Hamids utgångspunkt är att grundkonflikten faktiskt är olöslig. Glöm alla drömmar om en arabisk reformationsrörelse. Det är osannolikt att moskén där kommer skiljas från staten. Banden är för starka.

Det innebär att staten visserligen får annan karaktär än i Europa, men det behöver inte utesluta demokrati, kvinnors rättigheter, minoriteters friheter eller social rättvisa, menar han.

Har Hamid verkligen historien på sin sida? Jag minns en tid när moskéns makt var svag. Den kan återkomma. Men samtiden ger honom rätt. En kulturradikal kan aldrig vara Brödraskapets vän, men att vägra acceptera deras närvaro är en verklighetsflykt som blockerar varje demokratiskt genombrott.

Konfliktens lösning ligger i att både de sekuläras motstånd och islamismens synsätt erkänns i Mellanöstern, menar han. De båda ståndpunkterna kan aldrig smälta samman, olikheterna är för fundamentala, och man måste därför hitta konstitutionella former för samexistens. Hur kan de se ut? Ska Europa bidra behöver beröringsskräcken först avvecklas.

Shadi Hamid: Islamic Exceptionalism. (St. Martin’s Press).

 

 

 

 

 

 

 

 

En reaktion på ”Moskéns makt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s