En populism som pekar i olika riktningar

Den amerikanska valvakan blev plågsam. Jag följde MSNBC:s tevesändningar i en modern ölhall som Demokraterna bokat i Arlington, strax söder om centrala Washington. När de första resultaten kom var stämningen fortfarande på topp, men snart övergick kvällen i svår depression. De kalla siffrorna på teveskärmen blev outhärdliga. Jag försvann ut i kvällsmörkret långt innan det var avgjort. Utanför ölhallen mötte jag en ung kvinna som lakoniskt kommenterade min flykt: ”Var glad att du kan lämna det här landet och åka hem. Det kan inte jag.”

På tunnelbanan undrade jag senare om det fanns någon som helst tröst i att återvända hem. Vilket Europa var det jag hade att se fram emot? Marine Le Pen, Viktor Orbán, Jimmie Åkesson och en europeisk socialdemokrati som upphört fungera som betydelsefull politisk kraft?

Veckan före presidentvalet hade jag lett en grupp svenskar mellan olika möten. I Arenagruppens regi hade vi rest till New York, Ohio och Washington. I Cleveland hade vi knackat dörr i Clintonkampanjen och passerat genom de fattiga stadsdelarnas wastelands. Var det därför valnederlaget berörde mig så djupt? Jag hade mött just de människor som nu kommer betala det tunga priset för Hillary Clintons misslyckande. Politiken hade genom resan förvandlats från kampanjer till verklighet.

Donald Trumps seger är högerpopulismens största triumf någonsin. Hans valrörelse kan beskrivas som en sammansmältning av två andra från presidentvalet 1968: den oberoende sydstatspolitikern George Wallace rasistiska underdogkampanj och Richard Nixons vinnande formuleringar om ”the silent majority”.

Men i USA har populismen också en äldre och djupare historia som demokratisk vänsterrörelse. Jag mötte den bara fyra dagar före valet i en skamfilad Union Hall i Cleveland, Ohio. SEIU (Service Employees International Union), som är landets mest moderna och vässade fackförbund, hade valmöte för att elda upp sina volontärer innan de gav sig ut för att knacka dörr. Brandtal mot den rika eliten, från bland annat Demokraternas kandidat i senatsvalet, avlöstes av vittnesmål om fattigas utsatta liv.

Under flera år har jag lärt känna den här radikala populismen i tidskrifter som American Prospect och The Nation. Nobelpristagaren Paul Krugman ansluter i vissa avseenden till den i sina kolumner i NY Times. Den var nerven i Bernie Sanders primärvalskampanj. Och när Occupy Wall Street i klockren vänsterpopulistisk anda beskrev den övergripande samhällskonflikten som en mellan de 99 procenten och de en procenten superrika förstod alla amerikaner omedelbart sammanhanget.

Populismen konstituerar ett särskilt sätt att göra politik, och att tala om samhället. I USA är den sedan valrörelsen 1968 skarpt tudelad mellan höger och vänster — båda är lika tillspetsade men pekar i helt olika riktningar.

 

Dagen efter valet begav jag mig till klassiska Kramer’s bokhandel vid Dupont Circle. För att bättre förstå vad som egentligen hänt köpte jag sociologen Arlie Russell Hochschilds uppmärksammade bok ”Strangers In Their Own Land”. Hon har gjort ett fältarbete i klassisk stil bland Louisianas fattiga vita arbetarklass. Hon kallar det en resa till ”den politiska tudelningens hjärta”, till några av de platser där landet gått sönder och hårt exploaterade människor lever i en ekologisk katastrofzon. Hennes frågor har upprepats många gånger: Varför identifierar de sig med den radikala högern och varför röstar de på ett parti som gör deras livsvillkor ännu värre? Men hon tacklar dem mer nyanserat än andra gjort.

Hochschild försökte till sist formulera svaret som en berättelse, en gestaltning av de känslor av övergivenhet hon mötte. Hon kallar den en deep story — en djupberättelse. Förenklat går den så här: En lång rad människor strävar upp för en ås. På andra sidan åsryggen väntar löftet om välstånd och bekvämare liv. De som nu sätter sitt hopp till Donald Trump befinner sig någonstans i mitten. De är vita, djupt kristna, lågutbildade och skötsamma arbetare med konservativa familjevärderingar. Långt bakom dem rör sig ”de andra”: svarta, latinos, nyinvandrade. Men industrinedläggningar, uppsägningar och urholkade pensionslöften har gjort stigningen mer mödosam för varje år som gått och till sist har de blivit helt stillastående. Till sin förvåning upptäcker de då hur grupper från de bakre leden, ”de andra”, börjat passera dem. De drar då slutsatsen att det orsakats av välfärdspolitiken som gynnat alla utom dem själva (för att de är vita) och av den vänsterliberala eliten i de stora städerna (som föraktar dem). Nyligen passerades de även av de utrotningshotade bruna pelikanerna som fått hjälp av miljöpolitiska åtgärder. De känner sig till sist helt övergivna. Till och med djuren går före dem. De inser att de aldrig kommer nå backens krön. De är förlorade.

När Arlie Russell Hochschild återgav sin berättelse för dem hon mött under sin resa sken de upp. Du har förstått hur vi upplever våra liv, sade de. Sin fientlighet mot ”de andra”, olika reformlöften och all slags politik uppfattar de som ett slags försvar.

Hennes djupberättelse om vita arbetare i Louisianas småstäder kan förklara det hopp om möjlig återupprättelse Donald Trump väckte, men inte hela den amerikanska situationen. Den lika fattiga innerstadsbefolkningen i städer som Philadelphia och Cleveland identifierar sig säkert med andra liknande berättelser om övergivenhet och vanmakt, men drar ändå helt annorlunda slutsatser. De röstade med samma kraft för Hillary Clinton och sociala reformer som de i Louisiana röstade för politisk tillbakagång.

Vallokalsundersökningarna visade att en liten men distinkt majoritet av landets låginkomsttagare faktiskt röstat för Hillary Clinton, trots en förenklad mediabild om motsatsen. Men att de flesta lågutbildade valt Donald Trump. Mönstret är komplicerat. Det var inte klasstillhörigheten som avgjorde det amerikanska valet. Alla samhällsklasser verkar ha splittrats mellan kandidaterna. Den stora klyftan gick i stället mellan små och stora städer, mellan generationer och längs ”the colour line” — en gammal konfliktzon där nu på europeiskt manér även invandrargestalten adderats. 93 procent av de afrikansk-amerikanska kvinnorna röstade på Clinton. Om man räknade unga amerikaner, mellan 18 och 25 år, hade hon vunnit alla delstater utom fem eller sex ganska små.

Det amerikanska samhället rämnar längs klassgränserna, men politikens frontlinjer följer andra mönster. Hur ska vänstern lösa koden till en sådan verklighet? Jag tror alla progressiva européer ofta grubblat över samma fråga. Att åka hem till Europa innebar med andra ord ingen lättnad.

 

De senaste veckorna har journalister, intellektuella och politiker direktöversatt den amerikanska situationen till den europeiska utvecklingen. De har satt likhetstecken mellan Donald Trump och Marine Le Pen. Likheterna är visserligen stora, men sammanfaller de verkligen?

I både Europa och USA kan den politiska oförutsägbarheten, alla opinionsstormar, förstås i ljuset från ett mäktigt folkligt bakslag — en backlash — mot den minst 25 år långa liberala epoken. Den riktar sig mot de föråldrade doktrinerna om självreglerande marknader, trickle-down economics och budgetåtstramningar utan slut. Men också mot den rättighetsrevolution som gjort livet bättre för minoriteter, fördjupat demokratin, undanröjt nedhållande tankesätt och gett mänskliga rättigheter starkare status. Bakslaget har växt till vår samtidsanda. Det kommer från både vänster och höger. Vissa aspekter är befriande, andra reaktionära.

Europas socialdemokrater har haft förtvivlat svårt att orientera sig rätt i den nya situationen, i det framrullande bakslaget. Kombon av finanskapitalismens krasch 2008 och eurokrisen verkar gjort dem helt handlingsförlamade. I stället har en gammal och nästan bortglömd idétradition ryckt till sig initiativet: den hårda nationella konservatismen.

I boken ”De konservativa idéerna” från 1939 identifierade Herbert Tingsten två starka vågor av konservatism. Den första kom som en reaktion mot den franska revolutionen. Den andra under mellankrigsåren som en reaktion mot demokratins genombrott. Den som slagit till nu kan beskrivas som konservatismens tredje våg. Den här gången som en reaktion mot globaliseringen, EU och den mångkulturella samlevnaden; kort sagt mot nationalismens statusförluster.

Den radikala europeiska högern slår till från ett annat håll än den amerikanska. Den kommer från farligare och giftigare sammanhang. Le Pens och Åkessons ord hörs i ett annorlunda historiskt klangrum. Nationella frontens rötter finns i Algerietkrigets koloniala bitterhet och revanschvilja. Viktor Orbán anknyter till gammal storungersk etnonationalism. Jimmie Åkesson och SD:s bunkerelit växte ur sydsvenska nazistmiljöer. Det är sammanhang som är främmande för amerikansk högerpopulism.

Men samtidigt pågår en globalisering av olika politiska stilarter. En viktig förklaring till den hårda konservatismens framgångsrika återkomst — den tredje vågen — är att de tillägnat sig den amerikanska högerpopulismens metoder; som sätt att göra politik och tala om samhället. De har draperat sin hårdhet i populism. Hur många gånger har vi inte hört olika varianter på Richard Nixons ord om ”the silent majority”? Man kan lätt ana att Donald Trump på liknande vis lärt sig av européernas framgångar, i synnerhet invandrarfrågans och islamofobins sprängkraft. Den extrema högerns idéer, arbetssätt och attityder färdas sedan en tid fram och tillbaka över Atlanten.

De europeiska samhällena är också helt annorlunda än de amerikanska. Välfärdens skyddsnät är i allmänhet starkare. Löntagare har i de flesta länderna fått återkommande reallönehöjningar. De postindustriella ruinerna i Philadelphia och västra Pennsylvanias småstäder återfinns egentligen bara i Rumänien och Bulgarien. Men ändå. Den djupberättelse Arlie Russell Hochschild fann bland Louisianas vita småfolk väcker samma genklang i stora delar av Europa, i nordöstra Frankrike, norra England, södra Polen och naturligtvis i SD:s sydsvenska heartlands: Landskrona, Bromölla, Olofström, Karlshamn, Sölvesborg.

 

De första som på 1880-talet kallade sig populister — We are the Populists! — var fattiga amerikaner i Texas, Södern och Mellanvästern. De organiserade sig först i det kooperativa och folkbildningsinriktade Farmer’s Alliance och sedan i The Peoples Party. Under några år såg de ut att kunna spräcka tvåpartisystemet, men maldes sedan sönder. Deras synsätt har sedan levt kvar i vänsterpolitiken.

Populismen kan inte beskrivas som en ideologi, utan mer som en erfarenhet och en attityd, ett sätt att förstå demokratin. Man kan enkelt urskilja tre grundpelare: 1. Samhället ses som en strid om resurser och inflytande mellan folken och eliterna. 2. Demokratin uppfattas som ett enkelt majoritetsstyre. 3. Varje människa anses ha frihet och ansvar att bestämma hur man vill leva sitt liv men alltid i ett ömsesidigt beroende av andra.

Jag upptäckte de här rörelserna under en tid i den amerikanska Södern i slutet av 1990-talet. När jag läste historikern Lawrence Goodwins banbrytande ”Democratic Promise — The Populist Moment in America” slogs jag av likheten med idéarvet från de svenska folkrörelserna, med de värderingar jag omgivits av under uppväxten: jämlikheten, självbildningen, demokratin, den sociala individualismen och misstänksamheten mot konsumtionssamhällets glitter. I USA misslyckades ansatsen, men i Sverige blev den en bångstyrig men ändå grundläggande underström i ”den svenska modellen”.

I en helt ny bok ”The Populist Explosion” drar den erfarna amerikanska skribenten John B. Judis en enkel men klargörande distinktion mellan den ursprungliga vänsterpopulismen och den nyare högerupplagan. Lyssna nu. Vänsterrörelsen driver ”en vertikal politik där de längst nere och de i mitten samlas mot toppskiktet.” Deras populism är bipolär. Högern lägger däremot till ett moment. De säger sig försvara folket mot en elit som ”gullar med en tredje grupp, som kan utgöras av invandrade, islamister, afrikan-amerikaner” — kort sagt av ”de andra”. Deras populism blir på så vis triangulär.

Det är fel att idealisera det sena 1800-talets populister i den amerikanska Södern som antirasister. Men de ifrågasatte ändå systemet med ”white supemacy” — vit överhöghet — genom att välkomna svarta och tillsammans med republikanerna välja in dem i politiska församlingar. I samband med att The Peoples Party manglades sönder institutionaliserades segregeringspolitiken av deras motståndare i Södern. Tomrummet efter populisterna fylldes av Ku Klux Klan och lynchningskulturen.

Hos SEIU i Cleveland deklarerade den fackliga ledaren Becky Williams, i vänsterpopulistisk anda, att man inte kan separerar ”social justice, racial justice and justice for immigrants”. Det var en skarp kontrast mot Donald Trumps rasistiskt triangelformade populism och den djupberättelse Hochschild identifierade i Louisiana.

 

Finns det något Europas socialdemokrater kan lära sig av det här? Jag tror det. Podemos i Spanien, som uppfattar sig som ett slags postmoderna populister, och Bernie Sanders i USA har visat att idéarvet återigen sätter människor i rörelse; det uppfattas som en relevant beskrivning av sneda maktförhållanden. Jag menar inte att SAP ska bli ett populistiskt parti, men att det finns poänger att lyssna till, att fundera över och att ta till sig i striden mot konservatismens tredje våg — som i praktiken är en demokratins försvarsstrid.

En del verkar mena att man nu ska dämpa eller till och med be om ursäkt för sina kosmopolitiska, Europafederalistiska och kulturradikala ståndpunkter; att man bör böja sig i samma riktning som konservatismens tredje våg, diskutera svenskhet och flyta med i sönderfallet av EU — i den så kallade åternationaliseringen. Det uppfattar jag som ett farligt misstag i en allvarlig situation.

I en intervju gjord av websajten Social Europe strax efter Donald Trumps valseger efterlyser rättsfilosofen och socialdemokraten Jürgen Habermas i stället en ny polarisering av de etablerade partierna kring betydelsefulla frågor för att den nationalkonservativa vågen. I populismens DNA ligger samma vilja att peka ut skarpa konfliktlinjer. Den kan hjälpa till att lyfta ut dem från den ganska syrefattiga partipolitiken i Riksdagen så att de i stället tar plats i samhället — det är ju populismens särr att göra politik. Där finns de motståndare som man behöver mobilisera och samla breda folkmajoriteter för att bemöta: bankerna, finansinstituten, storföretagen, centralbyråkratierna, spekulanterna, det arroganta försvaret av orättvis maktutövning. Är det inte i de spänningsfälten demokratins livsluft finns? Fram till någon gång under 1980-talet hade socialdemokrater inga problem att beskriva den här typen av samhällskonflikter, visserligen i måttfull stil, men ändå med allvar. Sedan är det som om de försvann in i en mer begränsad verklighet där striderna utkämpades inne i en partipolitisk ostkupa. Minns vad som hände när Occupy Wall Street inte pekade ut republikanerna eller tepartyrörelsen utan de en procent superrika som sina motståndare. Det gick som en stöt genom världens storstäder. Hela samhällsdebatten påverkades.

I förlängningen av den här vertikala uppdelning av ett stort vi och ett mycket litet dom väntar en fråga som blivit avgörande i striden mot den hårda nationella konservatismen. Vilka är egentligen detta vi? Vilka är folket i ett land präglat av invandring?

Jag bor i Huddinge i södra Storstockholm. Under hela mitt liv har jag åkt pendeltåg nästan varje dag. Med tiden har människorna i vagnarna genomgått en fantastisk förändring. I dag samsas hela världen i det trånga utrymmet. Jag hör ett myller av olika språk: europeiska, afrikanska, asiatiska. En del i vagnen är på väg till högskolan i Flemingsberg eller sina jobb på sjukhuset och stormarknaderna, några är arbetslösa, men alla är strävsamma och vill dra sitt strå till stacken för att göra Sverige till ett bättre land, för att förverkliga egna livsdrömmar. Längst ner i hörnet kan man ibland se några som surt stirrar ut genom fönstret. De vill egentligen inte befinna sig i den där vagnen. De vill inte längre vara med i Sverige. Det är Sverigedemokraterna.

Jag tänker ofta på den där pendelvagnen. Den är min stad, mitt hemland och där samlas det vi jag hör till. Men varför har socialdemokratiska politiker så förtvivlat svårt att berätta om den verkligheten? Varför är företag som Ikea, Volvo och McDonald’s bättre på den berättelsen i sina reklamfilmer än vad SAP är i sina valrörelser? Frågan om vi:et och om folket tillhör populismens nervcentrum, men har alltid surrat lika starkt i socialdemokratins inre.

Per-Albin Hansson talade ofta om svenskhet och hur folkhemmet var ”en samlad svenskmannagärning”. Till det svaret på frågan om folket anknyter nu Sverigedemokraterna och konservatismens tredje våg i en storslagen verklighetsflykt. Det svaret måste socialdemokraterna till varje pris undvika. Men i hans berömda folkhemstal i Riksdagen i januari 1928 öppnar sig ett helt annat synsätt. Där talade han (kanske av en tillfällighet) inte alls om ”det svenska folket” utan om de som bor i Sverige, och att bland dem ska inga behandlas som kelgrisar eller styvbarn, så att ”icke den ene ser ner på den andre”. Det föregriper en helt annan och mer modern uppfattning om vilka som inkluderas i vi:et — och att det hålls samman av en jämlikhetspolitik i stället för att delas isär som ”härskande och beroende, plundrare och plundrade” — så det kan innefatta alla oss som sitter i pendeltågsvagnen på väg mot Huddinge, Flemingsberg och Södertälje — oavsett hudfärg, födelseort och medborgarstatus. Även den papperslösa på sätet mitt emot är inkluderad i ett sådant synsätt.

Den svåra uppgiften är att foga samman ett vi som sträcker sig från landets avindustrialiserade småstäder till storstädernas undanskymda förorter. Och samtidigt säga att detta stora inkluderande vi behöver ta tillbaka landets politik, ja hela den Europeiska unionens, från en förfelad politisk idé som plundrar och sliter sönder samhället.

I intervjun i Social Europe noterar Jürgen Habermas det ironiska i att det nu är Storbritanniens konservativa premiärminister Theresa May som deklarerat att den interventionistiska starka staten återigen är nödvändig för att motverka utslagningen och olika välgrundade känslor av att vara övergivna av politiken. Hon säger det kontinentens socialdemokrater borde sagt för länge sedan, tycks Habermas mena. Men han tillägger att den möjlighet som faktiskt öppnat sig för socialdemokraterna är den europeiska politiken. Det är där de på allvar kan utmana konservatismens tredje våg och även besegra den.

Så här säger han på sitt inte särskilt populistiska manér: ”Frågan är varför de olika vänsterpartierna inte går till offensiven mot ojämlikheten genom att inleda en koordinerad och gränsöverskridande inbäddning av de oreglerade marknaderna. Som ett lämpligt alternativ till både den finansiella kapitalismens rovdjursmentalitet och till en ’völkisch’ [etnonationalistisk] eller vänsternationalistisk reträtt in i den föreställa suveräniteten hos sedan länge urholkade nationalstater skulle jag föreslå att det bara är ett övernationellt samarbete som kan fullfölja målet att forma en socialt acceptabel politisk omgestaltning av den ekonomiska globaliseringen. Internationella fördrag och avtal är otillräckliga för det, även om man bortser från deras fullständigt tvivelaktiga demokratiska legitimitet återstår ändå att politiska beslut om fördelningspolitik bara kan genomföras inom strikta institutionella ramar. Det lämnar bara kvar den knöliga vägen mot ett fördjupat och inbäddande demokratiskt legitimerat samarbete över nationsgränserna. EU var tidigare ett sådant projekt, och en politisk union inom eurozonen kan fortfarande bli ett. Men hindren från de inrikespolitiska beslutsprocesserna är ganska höga för en sådan förändring.”

Med ett mer populistiskt färgat sätt att uttrycka sig handlar det om att försöka demokratisera EU, genom att föra makt från Rådet tll Parlamentet, och därmed göra den gamla idén om ett ”socialt Europa” möjlig. Alla vet att det finns ett potentiellt men tyst stöd för en sådan politik bland många européer. Men ingen aktiverar tanken och försöker mobilisera ”de 99 procenten”.

Vänsterpopulismens sätt att göra politik och att tala om samhället kan vara till stor hjälp de närmaste åren. Den kan fungera som en väckarklocka för Europas socialdemokrater.

Per Wirtén

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s