Verkligheten ropar på mer gemensam europeisk politik — valutakrisen, den ekonomiska kräftgången, flyktingfrågan, ojämlikheten. Den efterlyser ett starkare och demokratiserat EU. Men medlemsländernas opinioner och politik befinner sig en flykt från samma verklighet. Det är sönderfallets och åternationaliseringens verklighetsflykt.

I en läsvärt sökande essäbok beskriver Erik Tängerstad i samma anda hur syrierna flyr från kriget och européerna från verkligheten. Hans bok heter ”På flykt — En essä om politiskt sönderfall”. Den är skriven som ett sammanhängande tankesvep med sommaren 2015 som startpunkt och den är ett försök att förstå samtidens mörker.

Så här skriver han: ”Risken är att konfrontationen mellan det som sker och den allmänna oförmågan att se, förstå och acceptera det som sker blir våldsam. Det vi kallar ”vi” hotar att spricka sönder. Inför denna alltmer påtagliga spricka tar vi till flykten. Vi flyr in i den eskapism som framträder i form av socialkonservatism.”

Han noterar det politiska våldets återkomst. Med hjälp av Hannah Arendts lilla bok ”Om våldet” påpekar han att våld i alla dess former utlöser samhälleligt sönderfall. Att våldet bidrar till att garantera statens makt är en vanlig föreställning. Arendt tillbakavisade den. Våld kan visserligen framkalla styrka, men aldrig makt. ”Det kommer aldrig makt ur en gevärspipa”, skrev hon. Makt skapas i stället genom mellanmänsklig tillit och kommunikation, genom att samhället fogas samman.

Tängerstad beskriver hur samhällen nu rör sig bort från rättsstatens sammanfogning och tillbaka mot klansamhällets sönderfall. Jag delar inte den beskrivningen riktigt. Jag tror inte det är klansamhället som väntar, men möjligen dess motsats: en hårt kontrollerande och inte särskilt demokratisk centralstat i konservatismens anda. Men jag följer ändå Tängersatds resonemang med stort intresse. Hans iaktagelser är träffande, som till exempel den reaktionära manlighetens försök att omintetgöra årtionden av civilisatoriska framsteg, delvis genom att välja bort verkligheten och fly in i en parallell fantasivärld som sedan slår tillbaka genom politiska rörelser som SD och Donald Trump.

I ett avsnitt summerar han sin dystra tolkning av samtiden: ”Hotet mot det moderna samhället, mot välfärds- och rättsstaten, mot individens frihet, mot universella mänskliga fri- och rättigheter kan spåras tillbaka till fundamentalistisk klanmentalitet, till ett slags maffialogik, där samhället struktureras genom tillämpat våld. Men om våld förstör makt så handlar det om ett samhälle som stadigt nöts ned, förstörs och upplöses. Ju mer samhället bryter ihop, ju mer makt våldet förstör, desto våldsammare blir det. Våld föder våld.”