(RECENSION). I tredje delen av Elena Ferrantes Neapelsvit kulminerar berättelsens alla konflikter. Ingen går riktigt säker. Linas och Elenas vänskap rämnar och övergår i paranoid misstro. Det är 1968 och våldet vidgas från familjerna till hela samhället. Långt senare minns Elena hur Neapel bar på ett ursinne som kom upp till ytan ”i blåsor fulla med ett gift som drabbade alla”.

Några barndomsvänner som blivit fascister beväpnar sig med järnrör och skjuts sedan point blank på trottoaren. Andra försvinner in i den radikala vänsterns outlawromantik.

”Den som går” är naturligtvis Elena som under sin trägna bildnings- och klassresa nu prövar på livet som borgerlig hemmafru i Florens. ”Den som stannar” är Lina som fastnat i Neapel och vid helvetets förgårdar i en vidrig maffiastyrd charkuterifabrik. Elenas öde är tristessen. Linas är ett dagligt krig för mental överlevnad.

Jag blir störd när Neapelsviten beskrivs som en om kvinnlig vänskap. Det ju sant. Men ofta verkar en sådan ensidig beskrivning fungera som ett lugnande försök att dölja hur böckernas nervsystem sammanfogar klassförtrycket med manlighetens krig mot kvinnorna. De båda väninnornas strider ställer en obesvarad fråga om hur kvinnor kan leva liv på egna villkor i ett patriarkalt klassamhälle — om det ens går. Det här är romaner om kamp.

I Florens upptäcker Elena radikalfeminismen och inser att männen har bestulit kvinnorna på rätten till bra sex. När hon ringer Lina, som är kvar i den neapolitanska fattigdomens häxkittel, får hon ett hånfullt svar: ”Vad fan säger du, njutning och fittor, här har vi nog med problem ändå, du är inte klok.” Klass, kön, språk, sex. Ferrante har en enastående förmåga att förvandla radikal samhällsteori till förtrollande berättelser. När romanen slutar i en ny cliffhanger sitter man där med den irriterande känslan att både Elena och Lina återigen bländats av männens utslitna tricks. Finns det inget lyckligt slut?

Elena Ferrante: Den som stannar, den som går. (Norstedts).

Översättning: Johanna Hedenberg.