Med det kallhamrade mordet på Ahmed Obaid har rädslan återkommit till Malmö. Varken Turning torso eller krogvimlet vid Lilla torg är någon hjälp. Döljer vintermörkret en ny Peter Mangs?

Malmö tillhör de europeiska städer som framgångsrikt överlevt avindustrialiseringen. Men kvar finns också en annan stad, en inte särskilt välskött som haltar vidare.

Journalisten Lars Åberg har under många år oroat sig för mångkultur, enklaver, bidragsberoende och källarmoskéer i Malmö — oftast i Rosengård. ”Framtidsstaden” är en summering som väckt starka känslor och fått berättigad kritik. Inramningen är ett obehagligt lockande exempel på Zygmunt Baumans begrepp retropia, alltså en utopi om det förlorade. I Åbergs fall ett före och ett efter den stora invandringens epok.

Men det är en annan berättelse om Malmö som fångar mitt intresse. Han beskriver en växande klyfta mellan verklighetens nödrop och politikens uppfattning om sitt uppdrag. Med hjälp av en rad exempel drar han den träffande slutsatsen: ”Vad vi förväntas diskutera är hur bilden av verkligheten kan förbättras, inte hur de verkliga förhållandena ska kunna förändras”. Vem känner inte igen det?

Stadspolitiker verkar ha förvandlats till bildskapare. I Malmö har det utmynnat i två parallella berättelser. Å ena sidan en problemstad i behov av nationellt stöd. Å andra sidan en framtidsstad där de kreativa samlas på café. Lars Åberg famlar efter hur de hänger samman. Men återvänder sedan till sin skymningsberättelse om kulturellt sönderfall.

Nyligen kom en annan bok som ger bättre förklaringar. I ”Stad till salu” undersöker tre stadsforskare liknande fenomen i Göteborg och Stockholm. De kallar politiken för entreprenörsurbanism. Den erbjuder verktyg för att sälja städer på en global marknad med målet att locka turister, företag och forskning. Det kan ske på olika sätt, som spektakulär arkitektur, typ Turning torso, och mikrostyrning av torg och gator för att främja den önskvärda ”urbana” människan — och hålla de andra på avstånd. ”Staden ska säljas med staden”, skriver de. Bildskapandet blir oundgängligt och gentrifieringen oundviklig.

Lars Åberg berättar om ett möte med Malmös kommunikationschef när hon filar på ett nytt visionsprojekt och förklarar att: ”Jag måste hitta berättelserna som gör att du blir intresserad av Malmö.” Det är en inblick i entreprenörsurbanismens verkstad.

I ”Stad till salu” framgår hur synsättet förändrar städerna. Det har bidragit till fixeringen vid stadskärnorna, marginaliseringen av förorterna och därmed till segregeringen. Att ge staden glans och prestige har blivit viktigare än att skapa sammanhållning genom förutsättningar för bra liv i den. Städerna slits itu av entreprenörsurbanismens politiska prioriteringar — ungefär som Lars Åberg beskriver utvecklingen i Malmö.

Åberg konstaterar att han inte längre är så orolig för klasskillnaderna, utan för värderingsklyftorna. Han efterlyser en hård paternalistisk stat som uppfostrar sin underklass, den han finner i Rosengård. Det passar fint ihop med entreprenörsurbanismens svärmerier för den borgerliga staden. Jag är rädd att hans önskemål bekräftar politikens rörelseriktning. Oavsett vem som mördade Ahmed Obaid så föll skotten i ett sammanhang.

Per Wirtén

Lars Åberg: Framtidsstaden (Karneval).

Mats Franzén, Nils Hertting & Catharina Thörn: Stad till salu (Daidalos).