Jag hade aldrig hört talas om den franska författaren Sorj Chalendon. Men jag bestämde ändå att läsa Faderns yrke. Kombinationen av Grates förlag och översättaren Jan Stolpe garanterade nivån. Jag blev inte ebsviken. Redan bokens första stycke är ett mästerverk. Èmile och hans mor begraver den sorgliga och förfärliga fadern. Ingen sörjer honom. Ingen annan kommer till ceremonin.

Sedan kastas minnen tillbaka till 1960-talets tidiga är. Èmile är ett barn. Hans pappa lever i en fantasivärld, som ibland övergår i misshandel, ingen vet när. Berättelsen kändes länge som en underlig och bisarr bagatell. Men så drar Chalandon åt skruvarna. Fantasierna passerar gränsen mellan lek och verklighet. Pappans sjukdom ockuperar Èmiles liv. Det utmynnar i förstörda liv. Dysfunktionell familj är bara som en portal in i det egentliga mörkret av ensamhet och skuld. Romanen vecklar ut sig lite som filmen ”Min pappa Toni Erdman”, bakom den omedelbara berättelsen öppnar sig en annan, mörkare. Hela tiden med underbar stilistisk kontroll.

Faderns yrke är också intressant genom att glänta på dörren till det reaktionära och våldsamma Frankrike. Èmiles pappa fantiserar om att vara ansluten till OAS. Han beundrar Salan och de andra som med våld och terror försökte hindra den algeriska frigörelsen. Att mörda Charles de Gaulle blir ett ödesdigert ihopfantiserat ”uppdrag” i romanen. Det här är Nationella frontens historiska rötter. Det här är Jean-Marie Le Pens ursprungliga landskap.

Det ironiska är att Marine Le Pen nu verkar modellera sig efter Charles de Gaulle. Den konservativa och EEC-fientliga president som samma rörelse en gång uppfattade som landsförrädare.