Det blev platt fall för Geert Wilders. Förväntningarna föll samman. Val efter val landar hans parti på ungefär samma nivå. Hans inflytande över samhällsdebatten var stor för fem år sedan. Men nu? Han är inte längre en nyhet. Men ändå var den svenska valbevakningen fixerad vid honom.

Journalistiken verkar uppslukad av idén att en ohejdbar högernationalistisk våg dränker Europa. Scenanvisningen säger att Brexit och Trump inledde ett epokskifte. Verkligen?

Högernationalisterna förlorade med eftertryck presidentvalet i Österrike. Wilders misslyckades. Och i Frankrike sjunker Marine Le Pen långsamt långsamt i opinionsmätningarna. Var Trumps amerikanska seger början på en helt annan vändning?

Det enda man med säkerhet kan säga att europeisk politik blivit läskigt oförutsägbar. Vad som helst kan hända.

De stora segrarna i det nederländska valet är de invandrings- och EU-positiva. De som utgår från verklighetens nödrop. D66 som varit Wilders mest envisa motståndare är nu lika stort som hans Frihetsparti. Den gröna vänstern gjorde ett raketval. Och landet har också fått ett renodlat antirasistiskt parti. Äntligen går opinionen åt rätt håll.

Framgångarna annonserades i opinionsmätningarna och var ingen överraskning. Ändå malde svenska journalister på om Wilders. Är de så förtrollade av det högernationella ljusskenet att de tappat kollen på det som faktiskt sker? Eller är antirasism och förnuft inte längre nyhetsmässiga?

Valets andra nyhet är att landets partipolitik fortsätter fragmenteras och falla sönder. Nederländsk politik har alltid varit rörig. Men vem kan längre hålla reda på alla partier i parlamentet? Den som startar ett nytt vinner genast mandat.

I det avseendet fungerar Nederländerna som ett europeiskt laboratorium. Mönstret följer ju konsumtionssamhällets logik. Alla vill känna sig exklusiva. Ingen vill identifiera sig med ”den stora massans” partier. Arr rösta blir en shoppingtur i varuhuset.

Per Wirtén