Johannes evangelium

Nej, jag vill helst inte säga nånting alls om Johannes Anyurus roman. Efterklangen är för stark. Jag vill behålla den för mig själv, i tysthet. Men det skulle vara ett oförlåtligt svek mot berättelsens anrop, som envist gräver sig fram genom lager av förluster och förstörelse för att hjälpa oss förhindra det som annars kan hända.

”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” är lika uppfordrande tillspetsad som nuläget. Man måste försöka förstå. Man måste tänka. Man måste tala. Annars drunknar vi alla i våra barns kommande tårar.

Först blev jag besviken över berättelsens konstlösa prosa. Sedan märkte jag hur stråk av språklig skönhet bröt ytan som silverfärgade stim av delfiner. Och slutligen var jag överväldigad av tyngden, allvaret och den kvardröjande känslan av sorg.

Tre jihadister tar gisslan i Göteborg. De spänner på sig självmordsbälten, vecklar ut IS svarta fana och sänder attacken live genom en mobiltelefon. Men trions unga kvinna byter oväntat sida och blodbadet undviks.

Några år senare träffar författaren henne på en psykiatrisk anstalt. Han kallar henne Tundraflickan. Hon påstår sig ha minnen från en nära framtid hon levt i, där svenska myndigheter samlat ”Sverigefiender” — företrädesvis muslimer — i stora läger med medicinskt upplysta dödskliniker. Det låter som kartonglitteratur. Men jag lovar att den som läser kommer tro varje ord. Gruset på marken, drönarna över husen, jakten på de medborgarlösa. Anyurus förtrollningsförmåga överträffar George Orwells. Man sugs in i samma slags panikartade osäkerhet som hotfulla fantasyfilmer kan utlösa. Ett nytt civilisatoriskt sammanbrott är lika nära som de dämpade ljuden från din grannes lägenhet.

Romanens nyckelmeningar är Tundraflickans: ”Jag skriver till dig som inte kommer att kunna tro att det jag berättar kan hända i Sverige. Du kommer att tro att jag ljuger eftersom du fortfarande tror att du är svensk”.

Tundraflickan får författaren att svaja. Vågar han som är muslim stanna kvar i Sverige? Hans familj beslutar att emigrera till Kanada. Men skulle inte det vara samma svek mot hennes vittnesmål som min längtan efter tystnad? Romanens framvällande sorg utgår från en förlust av tilltro till hemlandets förmåga att motstå onda drömmar om en svenskhet med totalitära anspråk.

I det tilltagande mörkret fladdrar den religiösa erfarenheten som ensam kvardröjande låga. Anyurus vackra ord om den muslimska bönen sveper undan hundra år av innötta stereotyper: ”Underkastelsens känsla av störtande vatten, befrielse från mig själv”.

Tundraflickans gåta förblir olöst. Är hennes minne från framtiden oavsiktliga effekter av den tortyr hon utsatts för i ett fångläger för misstänkta terrorister i Jordanien? Jag väljer i stället den antydda förklaringen att hon är Guds underverk, en ängel med uppdrag att korrigera jihadisterna, som Anyuru insiktsfullt kallar ”reformationens demoner”, och på så vis undvika vansinnet som annars väntar. Hennes anrop är en uppmaning att vi, alla, nu måste ingripa och ta ansvar. För änglar finns ju bara i Johannes Anyurus roman. Eller hur är det egentligen? Tundraflickan snäser tillbaka på hebreisk slang — Balagan!

Johannes Anyuru: De kommer att drunkna i sina mödrars tårar

(Norstedts)

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s