Samla gamla sammanbrott

Varje dag får jag veta att EU är nära ett möjligt sammanbrott. Det räcker att öppna morgontidningen eller slå på radion. Rapporterna balanserar mellan oro och skadeglädje. Först var det eurocirkusen, sedan de syriska flyktingarna och slutligen Brexit som skulle slita sönder unionen. Är Europatanken slutligen pulvriserad av drömmar om åternationalisering?

Sönderfallet och rådlösheten är synbar, men samtidigt har kriserna utmynnat i att den överstatliga principen stärkt sitt grepp. Euroländernas statsbudgetar är nu underställda sträng central kontroll och en gemensam migrationspolitik närmar sig. Verkligheten ropar på gemensamma beslut, men politikens opinioner rör sig mot åternationalisering. Det är svårt att veta vem som vinner. EU snubblar runt med obestämbar riktning.

Läget är egentligen det gamla vanliga. Europatankens kris har under 60 år varit samarbetets dagliga skugga. Att läsa Walter Hallsteins tal från 1960-talet är en påminnelse om hur bräckligt tillståndet alltid varit. Hallstein var kommissionens första ordförande och han noterade ofta att motståndet var hårt, att integrationen hade mäktiga fiender, i första hand den franska högern, men att han ändå var fast beslutad att vinna varje strid. Inget var givet. Med bara några enkla beslut kunde allt som uppnåtts svepas undan.

Men sedan dess har européerna fångats i föreställningen att EU växt fram som en serie svala rationella beslut, där varje genombrott automatiskt öppnat dörren för nästa, från Kol- och Stålunionen till Lissabonfördraget. Det är en oinspirerande och avpolitiserad historieskrivning som brukar kallas neofunktionalistisk. Utvecklingen anses ha bestämts av de stora statliga systemens och den internationella ekonomins inneboende logik.

Men EU:s historia är något annat: ett ständigt pågående tumult, ett dramatiskt bråk om politiska idéer och vägval där inget varit förutbestämt eller nödvändigt. Europatankens nederlag har varit lika tunga och många som framstegen blivit sensationella. 1966 noterade Jean Monnet, en av Europarörelsens mest fascinerande och gåtfulla personer, hur idén trots ännu rätt små framsteg fortsatte att locka politiker och fackförbund: ”Vi leder dem från nederlag till nederlag och ändå fortsätter de komma till våra möten [ … ] Det är egentligen oerhört.” Deras dröm var ett Europas förenta stater.

Nu kommer inte längre motståndet från enstaka regeringschefer som Charles de Gaulle eller Margaret Thatcher, utan från många huvudstäder samtidigt. Men det är fortfarande den konservativa högern som går i spetsen, sedan en tid med skrämmande stark medvind. När Marine Le Pen talar om EU låter hon som de Gaulle gjorde för femtio år sedan. Striden är gammal och utgången fortfarande lika oviss.

Europatanken är konfrontatorisk. Den handlar inte om att länder ska samverka i största allmänhet som ofta påstås, utan om skarpt överstatlig politik och lagstiftning för att bädda in och avväpna nationalismen. Tidigare mellanstatliga samarbeten hade ju visat sig maktlösa inför sammanbrotten 1914 och 1939. Integration innebär därför att medlemsländer lämnar ifrån sig suveränitet och löser upp sitt självbestämmande. Europatankens kärna är antinationalistisk. För den nationella högern har det alltid varit en provokation.

De stora genombrotten kom när socialisten Jacques Delors var kommissionens ordförande mellan 1985 och 1995. Den innersta kretsen verkar ha uppfattat sig som en politisk kommandostyrka på uppdrag långt inne på fientligt territorium. Delors kallade sig en ”europeisk militant”. Gränserna skulle rivas, nationella privilegiesystem skjutas i sank, marknaderna smälta samman och ett socialt Europa få fast form. Mycket blev framgångsrikt, men inte allt. Thatcher och andra blev så överrumplade att det tog flera år innan de lyckades mobilisera ett nytt nationellt motstånd. Den politiska och demokratiska unionen strandade halvfärdig, i väntan på de sista avgörande sprången.

När Europatanken nu återigen ifrågasätts från höger finns det anledning att påminna sig om just stridernas historia. EU finns därför att européer tagit ställning, organiserat sig och sedan envist försökt göra ett annat slags Europa möjligt.

Efter kriget var Europarörelsen folkligt förankrad i omfattande rörelser, sedan utvecklades den till politisk ingenjörskonst innesluten i stora kontorskomplex. Kan det förändras? I Bukarest, Frankfurt och andra städer har människor nu börjat samlas för att mobilisera ett nytt försvar av Europatanken. Deras paroller vilar på en underskattad och tyst opinion.

EU:s mest välbevarade hemlighet är att medborgarna fortfarande har större förtroende för EU än för regeringarna i de egna hemländerna, även om gapet långsamt krymper. Det finns oväntat stöd för att Europapolitiken ska omfatta allt fler viktiga områden. Och den gemensamma valutan kommer förmodligen leda till en mer samlad ekonomisk politik, kanske beskattningsrätt och växande budgetambitioner.

Men en ny Europarörelse kan bara lyckas om den insisterar på en demokratisering, där det folkvalda Europaparlamentet blir politikens naturliga mittpunkt. Utan en fungerande demokrati har EU ingen framtid. Då vinner den hårda nationella konservatismen.

Per Wirtén

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s