Leve populismen

Populismen föddes för exakt 140 år sedan i en fattig avkrok av Texas. Den utvecklades till en folkrörelse för att avskaffa orättvisa privilegier. Genom att samla en bred folkmajoritet hoppades de kunna undanröja plutokraternas grepp över samhällsekonomin.

Populismen har sedan dess varit en naturlig del av USA:s politik. Än i dag uppfattar sig landets radikaldemokratiska vänster som populistisk.

Men i Europa har den blivit ett skällsord för allt man ogillar. I DN skriver Peter Wolodarski (19/3) att den ”i grunden vänder sig mot demokratin”. Det är som att se ett urspårat politiskt språkraseri. Till och med den hårda konservatismens återkomst kallas populistisk, utan egentlig förklaring. Vi har övertagit ordet, men inte erfarenheten..

Den stränga marxisten Göran Therborn, som ingen kan beskylla för populism, träffar rätt när han i ett roligt porträtt i senaste Arena, signerat Leonidas Aretakis, säger att Sverige ”skulle behöva en vänsterpopulism likt Bernie Sanders”.

Populismen är svårfångad eftersom den är ett sätt att göra politik och tala om samhället, som sedan kan böjas i olika riktningar. Den uppfattar den avgörande konflikten som en mellan folken och eliterna, utanför partipolitikens ostkupa. Och den ställer medvetet krav som korsar gränsen för vad som anses politisk möjligt.

Occupy Wall Street var ett klockrent exempel. De pekade inte ut republikanerna i kongressen som sina motståndare, utan de en procent superrika. Ostkupan öppnades och människor sattes i rörelse. Bernie Sanders omvandlade sedan energin till en kampanj som påminde om de första populisternas.

Borde inte Europas socialdemokrater ställa sig frågan varför populismens radikala arv återigen väcker gensvar? Socialismens språkbruk klingar stumt. Valresultaten svajar svårt. Men när en liten krets i New York ropade ”Vi är de 99 procenten” så kom alla på fötter.

Nyligen kom den erfarna amerikanska journalisten John B Judis bok ”The Populist Explosion”. Den är liten men viktig. Han inskärper betydelsen att göra skillnad mellan vänster- och högerpopulism. Definitionerna är klargörande. Vänsterpopulismen pekar ut två poler, den stora folkmajoriteten och den lilla privilegierade eliten. Medan högern förvandlar förhållandet till en triangel, där eliten förråder folket genom att gulla med en tredje part — african-americans, invandrade, muslimer, judar eller andra minoriteter.

Den här högerpopulismen är en nyare företeelse från Richard Nixons och sydstatsrasisten George Wallaces valrörelser på 1960-talet, som sedan vidareutvecklats av Donald Trump och andra. Hos dem har ”the common man” och ”the silent majority” alltid vit hudfärg.

Vänsterpopulismen kan vara frigörande. Den från höger är alltid samhällsfarlig. De får på inga villkor blandas samman.

Vad händer när den här specifikt amerikanska traditionen nu översätts till europeisk politik? Det finns visserligen påtagliga populistiska stråk i tidig svensk folkrörelseradikalism. Och förra året beskrev Bengt Lindroth den säregna nordiska missnöjespopulismens högerrevolt under 1900-talets sista årtionden i ”Väljarnas hämnd”. Men när man nu lättvindigt kallar den främlingsfientliga högernationalismen för populistisk missar man att sammanhangen är annorlunda i Europa. Den hårda högern talar inifrån ett helt annat, och mycket farligare, historiskt klangrum än Donald Trump gör. De är i grunden radikalt konservativa partier av gammalt europeiskt snitt som aldrig trivts i demokratin, som längtar efter disciplin och hierarki, men som nu lärt sig att göra politik och tala om samhället på högerpopulistiskt amerikanskt manér. Populismen har globaliserats.

Men innebär det att de plötsligt kan kallas populister? Jag undrar. Wilders — kanske. Men Le Pen och Åkesson? In your dreams.

Den tyska statsvetaren Jan-Werner Müller skriver i sin uppmärksammade bok ”Vad är populism?” att all slags populism förenas av en fientlighet mot pluralismen. Med det menar han bland annat att deras syn på folket alltid är enhetligt, att folket är ett — en röst, en kultur, en nation.

Historiskt har han rätt. Populister utgick från idén om det homogena folket. Men är inte det ett arv som alla politiska partier brottas med? Att landets folk kan vara mångkulturellt är ju en ny upptäckt för européerna.

För den nationella högern är järnbandet mellan folket, nationen och den odelbara individen fortfarande hårt fastskruvad. Men vem kan beskylla Occupy Wall Streets och Bernie Sanders moderna vänsterpopulism för att vara antipluralistisk? Spanska Podemos, som möjligen är det enda stora partiet i Europa som regelbundet kallar sig populistiskt, är knappast en protest mot pluralism och olikheter. De visar i stället att vänsterpopulister kan tillhöra etnonationalismens skarpaste fiender. Folket i singular kan enkelt bytas mot den inkluderande pluralformen folken — eller myllret. All populism är inte fastlåst som motpol till kosmopolitik, migration och mångkultur.

Den ”mångfolkliga” Europapolitiken ligger öppen för en modern vänsterpopulistisk anstormning, med krav på en annan ekonomisk politik, kontinental social rättvisa och att det folkvalda Europaparlamentet blir unionens politiska hjärta. Högern är fientlig och etablissemangen räddhågsna. Det är inte bara Sverige som behöver en ”vänsterpopulism likt Bernie Sanders”, utan hela EU. Om arvet böjs i rätt riktning kan det då få samma demokratiskt frigörande kraft som för 140 år sedan.

Per Wirtén

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s