Min blogg förfaller. Men jag har jobbat så mycket några veckor att jag inte orkat fylla på. Förra veckan tog jag ledigt, åkte till London för att se en massa konstutställningar och se Marc Almonds konsert där han firade 60 år. Det var en energikick. Inte en enda från de senaste tio årens många fina melankoliska sånger, utan bara gamla partylåtar. Det var empowermentchampagne i två timmar. Hans publik är liten men hängiven. Vi har allt. Vi kan allt. Jag tror publiken kunde varenda text till varje sång hela kvällen — och den sjöng utan uppehåll. När Almond lämnade micken tog publiken helt enkelt över. Hans sånger har betytt så mycket för så många som känt sig nedtryckta. De uttrycker en så okuvlig vilja att bli erkänd och accepterad på egna villkor, att åtminstone under några korta timmar då och då få känna sig hel, sann, sedd.

Tillsammans med Einstürzende Neubauten är Marc Almond nog den enda från det tidiga 1980-talet som jag fortfarande med spänning och nyfikenhet lyssnar till. Hans projekt rör sig ofta i oväntade riktningar, på senare år mer självbiografiskt präglade, men alltid med ett slags glammig torchpop som återkommande baslinje — hjärta, smärta, försvinnande ögonblick,

Hans publik är verkligen (obegripligt) liten. Men jag är säker på att hans inspelningar har samma tidlösa klass som Edith Piafs, Jacques Brels och Dusty Springfields.