Stockholm borde rikta blicka mot London

Stockholm är en våldsam huvudstad. Bakom klangen av en spröd och melankolisk Stockholmsmelodi — husen, ljuset, vattnen — döljer sig en stad där det politiska våldet ligger tätt under ytan.

Två ledande politiker har med bara 17 års mellanrum mördats mitt i citykvarteren — Olof Palme och Anna Lindh. Vilken annan europeisk huvudstad har upplevt något liknande?

Terrorismen har en lång historia ingen vill minnas i Stockholm. Redan 1975 ockuperades den tyska ambassaden av Baader-Meinhofligan. Två tjänstemän avrättade innan en sprängladdning blåste ut delar av byggnaden. Några sympatisörer planerade sedan att kidnappa Anna-Greta Leijon.

Lasermannen spred skräck bland stockholmare med invandrarbakgrund under hösten 1991. Det var klockren högerterrorism som lämnade djupa spår med efterföljare på Utøya och i Malmö. Mitt i julhandeln 2010 sprängde sedan Taimour Abdulwahab sig själv men ingen annan vid Drottninggatan. Och nu, på nästan samma plats, har en person försökt döda så många som möjligt med en lastbil.

Listan är lång men glömskan större. Våldet stämmer illa med stockholmarnas uppfattning om staden som fredlig. Det skapar oreda i Stockholmsmelodin. Men terrorismen är integrerad i både den stockholmska och europeiska erfarenheten. De revolutionära islamisterna följer upptrampade stigar, men med större hänsynslöshet.

Sverige har länge setts som ett land av mellanmjölk. På senare år har uppfattningen flagnat. I stället börjar förkärleken för radikala ståndpunkter klarna. Är Sverige kanske i själva verket ett ytterligheternas land?

Under rekordåren gick Sverige längre än andra länder. Jämlikhetsambitionerna var starkare, försöken att riva ner gamla hierarkier ivrigare och jämställdhetspolitiken skarpare. När den nyliberala vågen sedan svepte in gick Sverige, på samma vis, längre än andra länder med omfattande privatiseringar och avregleringar. De politiska kasten har varit vilda.

Dragningen till extrema ståndpunkter avslöjas varje dag i brevlådor och på sociala medier. Orden bärs av längtan efter våld. Lars Vilks lever under dödshot för några oförargliga teckningar. Alldeles för många jihadister har åkt till Syrien. Kända politiker har greppat järnrör för att trycka in bröstkorgen på motståndare. Under den svala ytan har Stockholm och hela Sverige svår politisk feber.

När det här skrivs är mycket ännu oklart i Stockholm. Ryktens studsar som squashbollar. En är gripen … två är gripna … ingen är gripen. Skottlossning vid Fridhemsplan? Panik på Centralstationen med springande folkmassor. Kollektivtrafiken är nerstängd, samtidigt som polisen ropar att alla ska åka hem. Stora grupper börjar gå över broarna.

För två veckor sedan var jag i London vid ett liknande terrordåd. Kontrasten var stor. London myllrade vidare som vanligt. Tunnelbanetågen var fullpackade, journalisterna kyliga och poliserna gjorde sitt jobb. De visade att lugnet, mellanmjölkens välgörande filosofi, besegrar våldet. Stockholm efterlämnar en annan och beskare eftersmak.

Per Wirtén

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s