Poeten Claudia Rankine fångar vreden i inandningen, och håller den sedan kvar där, i ansträngd stillhet, i väntan på att den ska blåsa ut med omskakande kraft. Vreden har svart hudfärg. Den är amerikansk. Och den har samlat århundraden av minnen. ”Det förflutna är en livstidsdom”, skriver hon med tungt sinne.

Genom en rad vardagliga situationer avslöjar Rankine sedan rasismens gester på parkeringsplatser och caféer: osynliggörandet, rädslan, motviljan. Hon noterar det oavsiktligt sagda, de spontana rörelserna, de oredigerade texterna; ögonblicken innan vita människors eftertanke slår till, för att med tillrättalagd artighet dölja hur den egna rasismen konstituerar livet som det är. Det gör ont.

Enkelheten är raffinerad och cool. Wow, tänker jag gång på gång.

Men iaktagelserna omgärdas samtidigt av den teoretiska antirasismens välbekanta synsätt. Det inger en lite störande hemmakänsla. När texterna sedan rör sig mot det nakna våldet släpper begränsningen. ”Medborgare” talar i samklang med Black Lives Matter på samma vis som James Baldwins romaner gjorde med 1960-talets uppror.

I bokens enda essä undersöker Rankine, utifrån tennisspelaren Serena Williams, den svarta vreden som kulturindustriellt spektakel respektive genuin reaktion. Hur ska man förhålla sig, undrar hon. När den senare formen av vrede inte längre går att kontrollera, som när Williams börjar skrika på planen, uppfattas den som galenskap — även av Rankine, trots att hon vet att hon borde veta bättre.

Hon undviker ”jag” och skriver alltid ”du”. Det har många orsaker, som hon försöker förstå. Tillåter inte rasismen svarta kroppars jag att vila i jaget? Den mörka hudfärgen erbjuder ju aldrig trygghet. Den måste i stället sökas på annat håll. Så småningom kommer ändå den efterlängtade utandningen med samma uppriktighet som protesterna mot polisens dödsskjutningar: ”för att vita män inte / kan kontrollera sin fantasi / dör svarta människor”. Den kommer som är en vredgad lättnad.

Claudia Rankine: Medborgare. En amerikansk dikt.

Översättning: Marie Silkeberg och Jenny Tunedal.

Albert Bonniers förlag.